Månad: maj 2008

Jag arbetar i dag i protest mot kommunismen och socialismen och jag har anledning till det, tro mig.

I maj 1945 försvann en släkting till mig, onkel Arthur. Han hade några månader tidigare blivit evakuerad med sin familj från huset i staden Jastrow i Pommern eftersom den ryska armén hade ockuperat staden. Nu bodde de inhysta i ett vindsrum i Greifswald som låg i den ryska zonen i Tyskland och de hade endast sina  kläder på kroppen samt några få personliga tillhörigheter som de i alla hast lyckats få med sig när de hade blivit evakuerade.

Arthur, som var född 1885 var alltså 60 år gammal den dagen när han gick med bestämda steg mot järnvägsstationen i Greifswald för att köpa tågbiljetter till familjen så de kunde ansluta sig till släktingar som bodde i den engelska zonen. Där skulle de få en drägligare bostad, deras son som var student skulle kunna återuppta sina studier och där fanns det mat något som var en bristvara i den ryska zonen. Dessutom skulle de slippa alla våldsamma kontroller av de ryska soldaterna.

Arhur tog alltså på sig jackan och gick ut, men si där begick han ett misstag, hans ID-handlingar låg i fruns väska. Och ni förstår säkert hur det gick. Arthur, Wilhelm, Richard som han hette kom aldrig tillbaka och ingen, absolut ingen kunde tala om vart han hade tagit vägen. Han var en 60 år gammal tysk man, utbildad ingenjör, som hade tjänstgjort vid järnvägen, inte deltagit i andra världskriget p.g.a. en krigsskada i det första kriget och nej han var aldrig medlem i nazistpartiet, däremot kunde han tala engelska efter att ha bott utomlands före kriget.

Hans fru, Elisabeth trodde först att han kanske drabbats av en hjärtattack och letade efter honom på stadens sjukhus utan resultat. Sedan fick hon för sig att han rest alldeles allena till släktingarana i väst, men när hon efter stor möda fick kontakt med dem visste de ingenting om honom. Hade han blivit arg på henne för visst hade de grälat några dagar tidigare? Hade han åkt själv till Amerika som de talat om att emigrera till? Dessa frågor och säkert många fler funderade hans fru Elisabeth på i hela sitt liv ty hon fick aldrig någon klarhet i sin mans öde. Trots att hon efterlyste honom. Arthurs son, som var i tjugoårsåldern när pappan försvann fick aldrig heller veta vad som hänt fadern.

2006 besökte min syster och jag koncentrationslägret Sachsenhausen utanför Berlin. Lägret nyttjades av nazisterna under 30- och 40-talet och fortsatte att användas av ryssarna och av det socialistiska landet DDR ända in på 50-talet! På Sachsenhausen fanns en monter som visade Röda Korsets arbete efter murens fall 1989 och där stod också att det fortfarande fanns mängder av tyskar som försvunnit under DDR- tiden och aldrig återfunnits. Röda korset har dock ett pågående arbete och där fanns blanketter att fylla i om man hade någon anhörig som man saknade. Jag fyllde i en blankett, kompletterade senare uppgifterna på internet tillsammans med min far och några månader senare, 61 år efter Arthurs försvinnande,  fick vi ett brev från Röda Korset.

Onkel Arthur hade blivit bortförd vid en ”vanlig” kontroll av ryssarna på gatan utanför stationen. Han hade blivit förd till det sovjetiska speciallägret ”Fünffeichen” i Nuebrandenburg tillsammans med en grupp män och han hade dött den första maj 1946. Förmodligen hade han blivit avrättad eftersom ryssarna brukade ”fira” första maj med att avrätta fångar. Någon rättegång förekom inte och ingen underrättade som sagt hans familj.

Förstår ni nu varför jag arbetar i dag i protest?

Vill ni läsa mer om dessa läger? https://www.stiftung-bg.de/gums/index.php

www.levandehistoria.se