Ett gott skratt…

Oj, vad gamla vi ska bli, kollegorna och jag. I går drack vi bubbelvin i arbetsrummet, åt mycket gott på restaurang Bergamott på Hantverkargatan (José och jag blev bjudna! TACK!) och skrattade hela kvällen.

I dag var vi på Älvsjömässan och Skolforum. Där var ett specialutformat program för Stockholms stads gymnasielärare hela förmiddagen med bland annat psykologen Thomas Oom som var väldigt intressant och rolig att lyssna på. Sen bjöds det på lunchmacka och då dök min skidkompis från Vålådalen upp och vi bestämde snabbt att vi skulle köra 17 km spåret ihop på sportlovet igen och så blev det mera skratt och därefter träffade jag min redaktör, Martina på Natur och Kultur och då blev det som vanligt några asgarv. (Hon och jag blev för någon vecka sedan stoppade på Östermalm av en dam som tackade oss för att vi skrattade så högt att det smittade av sig.) På eftermiddagen lyssnade vi på Mark Levengod och hans föredrag var otroligt klokt och roligt så då skrattades det mest hela tiden.

Efter en sån dag var det lätt att kånka ner tvättkorgen till tvättstugan. Gamla lär vi bli, kollegorna och jag,  för ett gott skratt förlänger ju som bekant livet och om det inte gör det så har vi i alla fall haft kul. 🙂

Sen ankomst!

Min dotters klassföreståndare är en nitisk typ. I tre års tid har han rapporterat och tjatat om elevernas sena ankomster. Nästan all mentorstid går åt till att prata om detta ämne utan resultat. Eleverna fortsätter att komma sent. På det sista föräldramötet kunde jag inte hålla klaffen längre och sa med ett leende: ” Det verkar inte hjälpa med allt tjat, min dotter tycker bara att du är lika tjatig som hennes pappa.” Klassföreståndaren gav mig den ilskna adjunktblicken (trots att han är gymnastikdirektör) och jag förstod att jag borde hållit klaffen.

I dag skulle dottern och jag träffa klassföreståndaren på ett utvecklingssamtal. Gissa vem som hade tagit fel på tiden?

När jag väl kom galopperande i korridoren var de nästan klara och klassföreståndaren sneglade lite roat på mig. Då gav jag honom en mandarin som jag hade i väskan och sa: ”Den här hade du inte fått om jag hade kommit i tid.” Då log han faktiskt och tackade och sa att det var precis vad han behövde.

Der Baader- Meinhof- Komplex och Kulturhusnatt

Min favoritbloggare Rakotozafy eller Uli som han heter i verkligheten bjöd mig på bio i går. Vi var på förhandsvisningen av filmen Der Baader- Meinhof -Komplex som Goetheinstitutet bjöd på.  Filmen är en sevärd action om en våldsam tid av den tyska nutidshistorien. För mig som var barn på 60- och 70-talet var filmen en bra lektion i tysk historia. En fråga som inte lämnat mig efter att ha sett filmen är : Hur kunde Ulrike Meinhof offra sina barn?

Sonen är officiell fotograf på Kulturhusnatten i Stockholm som startar kl. 19 i kväll. Gissa vem som ska linslusa?