Två buddhistiska munkar är på pilgrimsresa. De kommer fram till en flod som svämmat över efter flera dagrs oupphörligt regnande. Vid strandkanten står en ung vacker kvinna och tvekar. Hon är osäker på om hon kan klara att gå över floden på egen hand. Den ene munken erbjuder sig att hjälpa henne, tar henne på ryggen och bär henne över floden. Den andre munken säger inget, men blir ändå upprörd över hur hans resesällskap uppför sig. De är ju zenbuddhistiska munkar och får inte ha någon som helst fysisk kontakt med kvinnor. På andra sidan floden sätter munken av kvinnan och de två munkarna fortsätter sin vandring tillsammans under tystnad. När kvällen kommer föreslår den förste munken som bar kvinnan över floden att de ska slå läger inför natten. Den andre munken svarar då argt att han inte är intresserad av att dela natthärbärge med en sån fördärvad munk som har fysisk kontakt med kvinnor. Den förste munken svarar då lugnt:” Jag bar kvinnan över floden och lämnade henne där, men du verkar fortfarande bära på henne.” Sedan brister han ut i skratt och den andre munken inser hur fördärvade hans mörka tankar är.
Det är svårt att känna sig själv på djupet och lätt att istället snegla på hur andra lever och fördöma dem. Något att tänka på över helgen!
Gillar sådana historier 😉