För cirka 8 år sedan hade vi en ambitiös kvinna här på skolan som ordnade så att vi alla fick ett personligt telefonnummer. Detta nummer var kopplat till en röstbrevlåda och det var meningen att om någon ville oss något kunde de ringa och prata in ett meddelande där. Jag som har en förmåga att slarva bort papper lyckades bara efter några veckor slarva bort lappen med koden till min röstbrevlåda. Då och då fick jag på annat sätt veta att någon sökt mig och lämnat ett meddelande. Jag förklarade då att jag tyvärr inte kunde lyssna på röstbrevlådan och därför inte hade hört det och uppmanade folk att mejla istället.
Häromdagen fick jag veta att vi fortfarande har kvar röstbrevlådorna. Några kollegor som också tappat bort sina lösenord till röstbrevlådorna och jag satt och funderade på vilka meddelanden som kan finnas samlade där efter åtta år.
”Vi vill absolut ha dig till det nya toppjobbet. Välkommen på intervju ….” ”Grattis du är en av de utvalda…” ”Hurra, vi har just dragit dig som vinnare….” ”Välkommen på fest..” ”Om du fyller i en ansöka kan vi höja din lön med…”
Det är tur att vi inte vet.
Samma här, jag avskydde den förbaskade brevlådan, använde den aldrig. Vet inte hu många och vad de talat in.
Och det man inte vet mår man inte illa av. Eller?
Men på mejlen i förrgår informerades jag av Postkodlotteriet. Vinst! 150 kronor! Häpp! Tänk om det varit några nollor mer. Man blir då aldrig nöjd!
Kram
Ännu ett teknik-stress-objekt 😉