Kastarskada

”Du har drabbats av kastaraxel”, säger naprapaten. ”Va”, säger jag, ”vad då”? ”Kastaraxel, sånt som spjutkastar oftast får.” ”Men”, svarar jag, ”jag har ju aldrig kastat något i hela mitt liv, i alla fall inte med vänster arm”. Och så tänker jag att det närmaste jag kommit ett spjut är för mer än trettio år sedan när jag satt och åt tårta hemma hos barndomsvänninan och hon bjudit hem sin stora kärlek spjutkastaren Jimmy Haglund (Lindas bror). ”Då har du kanske varit med om en olycka”, fortsätter naprapaten. Och jag tänker bilolycka, cykelolycka, skidolycka, men kan inte komma på att jag varit med om det under hösten då axeln och armen började göra ont. ”Det krävs ganska kraftigt våld för att orsaka en sån skada som du har”, säger han. Jag funderar, men säger inget mer för det där minnet vill jag helst slippa ta fram.

När jag går därifrån  minns jag när den där mannen bände upp min arm bakom ryggen så att jag trodde den skulle gå av. Jag skrek som en stucken gris och då slängde han iväg mig så jag landade med armen i en onaturlig position så den bröts bakåt. Det gjorde bedövande ont. Jag var alldeles för chockad för att ringa polisen eller gå till läkare och få skadan undersökt. Det enda jag tänkte på var att komma därifrån. Det gjorde jag tack och lov med livet i behåll. Aldrig mer ska jag låta någon man bruka våld mot mig igen. Själen har reparerats under de år som gått och nu är det tydligen kroppens tur.

Qigong på Hälsans hus

Många är trötta på vintern nu. Till och med jag som gärna åker skidor på längden börjar känna mig trött på långkalsongerna, tjocka jackan, mössan och vantarna.

Till våren kan det vara bra att fylla på med ny energi. Det kan man göra med en kurs i Qigong på Hälsans hus. Ny kurs startar torsdagen den 10/3 kl. 16.15. För 1300 kr får du tio lektoner av Jana Särman. Mer info finns på hennes hemsida.

Debatt om skolan

Och så debatteras skolan igen av alla, precis alla. För alla har ju gått i skolan och då är alla experter. De kommer med olika förklaringar om varför läsförståelsen har försämrats hos svenska elever och varför mattekunskaperna är så usla. Vi som såg på debatten på TV1 häromdagen fick veta att det finns många dåliga lärare som antingen måste sluta eller fortbildas för eleverna behöver lärare som är engagerade och entusiasmerande. Och det kan man väl hålla med om MEN det är få som berättar vad som hänt med skolan sedan 1993 då Göran Persson startade nedmonteringen.

Jag som har jobbat på gymnasiet i över tjugo år kan berätta att jag idag har dubbelt så många elever på min heltidstjänst än jag hade i 1990. På en heltidstjänst kan man, som jag ha, tre grupper i svenska och sex grupper i religion. Det kan bli 9 x 30 elever (270 stycken)  att engagera sig i och sätta betyg på. Vem som helst förstår att ingen kan se och orkar bry sig fullt ut om  alla elever då. Det blir mer likt en löpandebandundervisning. Idag är det heller inte ovanligt med upp till 35 elever i klasserna. Då finns det inte ens stolar och bänkar till alla.

 Eleverna hade fler timmar i svenska och matte varje vecka förr. Idag får en elev i bästa fall 84 timmars undervisning på en 100 poängs kurs. I svenska innebär det att en genomsnittsgymnasist undervisas 2 x 84 timmar (168 timmar)  i svenska under sina tre år på gymnasiet. När vi som är i femtioårsåldern gick på gymnasietr hade vi 3 – 4 timmar svenska varje vecka istället för 1 ½ – 2 som de har nu..

Varje nytt läsår kommer nya sparkrav och många lärare minns inte längre hur man gör när man köper in nytt material till undervisningen för det var så otroligt länge sedan det fanns några pengar till någonting. Det är inte ovanligt att böcker som är 30 år gamla används. Att få gå på fortbildning och lära sig något nytt är ingen rättighet vi har. Själv snokar jag upp en del fortbildning som är gratis, men om en kurs kostar något blir det nästan alltid nobben direkt. Lärare som aldrig får ta del av nya rön undervisar därefter.

Att  vi lärare dessutom fått fler krav på oss att dokumentera exakt vad en elev som fått IG på en kurs missat gör att vi förvandlats till blankettifyllare istället för lärare. I varje klass finns det elever som skolkat under hela kursen eller missat stora delar av kursen. Då ska vi lärare varje termin fylla i IG- blanlketter med allt eleven missat och med en handlingsplan över hur eleven ska klara kursen trots att hon/han medvetet struntat i kursen. På vissa skolor finns det en enorm press från skolledningen att alla elever ska bli godkända. Och det är oftast lärarens ansvar, inte elevens. En del lärare gör det lätt för sig och godkänner alla, andra lärare jobbar ihjäl sig.

Eftersom stora delar av skolans stab försvunnit i sparivern fattas det folk som ser till att utrustning i och runt klassrummen fungerar. Jag mekar dagligen med kopieringsapparater, letar efter förlängningssladdar som försvunnit, installerar datorer eller släpar tv-apparater från klassrum till klassrum. Det är tyvärr väldigt sällan något fungerar som det ska.

Allt detta som jag beskriver ovan gör att många lärare tappat sugen, går omkring och är irriterade, sura, ledsna för det finns naturligtvis för det mesta ingen chef som uppmuntrar, ger feedback eller pushar. Chefen fyller i blanketter, förhandlar med städbolag eller sysslar med saker som är långt från pedagogikens värld. Detta är tyvärr verkligheten i dagens skola. Är det någon som fortfarande undrar varför svenska elever läser och räknar sämre än förr?

Kvällstidningar

Jag köper nästan aldrig en kvällstidning. Det händer kanske en gång per år när jag blivit strandsatt på någon ödslig plats i Sverige i väntan på ett försenat tåg eller så. Då slår jag till och köper Expressen eller Aftonbladet och jag blir lika besviken varje gång. För där står, spalt upp och spalt ner, om några ointressanta såpakändisar som jag inte känner till. Ibland frossas det också i någon fotbollsmatch som jag inte ens visste att den spelats eller så kan man läsa någon ointressant artikel om någon kändis som man känner till och undra om det verkligen är sant?

Som sist jag köpte en blaska. Då skrek löpsedlarna ut nyheten om Ulf Lundells svåra sjukdom och därav inställda turné. Jag läste artikeln och där förstod man att reportern egentligen inte hade något att informera om. Han hade fått veta att Ulf Lundell blivit sjuk och fått ställa in sin turné och sen knåpade han ihop en artikel på ett helt tidningsuppslag om detta, men egentligen fick man inte veta något mer än att Ulf Lundell blivit sjuk och fått ställa in sin turné. Allt annat som stod i artikeln var reporterns egna spekulationer. Och hur intressanta var egentligen dessa?

Nu tänker du nog att jag inte tillhör kvällstidningarnas målgrupp och det var precis det svaret jag fick när jag en gång påpekade för en anställd på Expressen att de sällan skrev något som intresserade mig. Då tänkte jag i mitt stilla sinne att de missat något för det är ju sådana som jag som har råd att köpa en tidning.

Faktum är att jag också köpte kvällstidningar lite oftare förut när jag var yngre och jag vet också exakt när jag bestämde mig för att sluta köpa dem. Det var efter Estoniakatastrofen. När jag följt en av kvällstidningarnas reportage i några dagar fick jag nog. Reportrarna vred och vände på den information som fanns att tillgå och till slut kändes det som de gick över en gräns. ”Låt de överlevande vara”, vet jag att jag tänkte. ”Och sluta frossa i allt elände.”

Tidningar och andra mediakanaler har så mycket makt idag och så stora möjligheter att påverka människor till det positiva, men det är få som utnyttjar den till det. Istället lägger i alla fall kvällstidningarna sig för det mesta på lägsta nivå och rapporterar om sånt som oftast är rent fördummande. Tänk om de gjorde tvärtom!

Nu har dock sonen fått plats som fotograf på Expressen och jag måste erkänna att jag är mycket stolt, men givetvis kluven. Kommer han bara att få fotografera ointressanta såpakändisar eller kommer han att kunna påverka vad som publiceras i tidningen och göra något mer intressant fotoreportage?

Rätt val av partner

”Välj rätt”, nästa gång du väljer partner, sa en vän till mig för några år sedan när jag fått en smocka av exet. Jo då, tänkte jag, det ska jag göra den här gången. Och…. tänker ni. Är det nu jag ska avslöja honom? Har jag äntligen valt någon så mina väninnor kan få ro? Jo, då jag har valt en – mig själv och fortsätter därmed att vara singel. Det är också ett val. Kanske det klokaste jag gjort i hela mitt liv?