Kvällstidningar

Jag köper nästan aldrig en kvällstidning. Det händer kanske en gång per år när jag blivit strandsatt på någon ödslig plats i Sverige i väntan på ett försenat tåg eller så. Då slår jag till och köper Expressen eller Aftonbladet och jag blir lika besviken varje gång. För där står, spalt upp och spalt ner, om några ointressanta såpakändisar som jag inte känner till. Ibland frossas det också i någon fotbollsmatch som jag inte ens visste att den spelats eller så kan man läsa någon ointressant artikel om någon kändis som man känner till och undra om det verkligen är sant?

Som sist jag köpte en blaska. Då skrek löpsedlarna ut nyheten om Ulf Lundells svåra sjukdom och därav inställda turné. Jag läste artikeln och där förstod man att reportern egentligen inte hade något att informera om. Han hade fått veta att Ulf Lundell blivit sjuk och fått ställa in sin turné och sen knåpade han ihop en artikel på ett helt tidningsuppslag om detta, men egentligen fick man inte veta något mer än att Ulf Lundell blivit sjuk och fått ställa in sin turné. Allt annat som stod i artikeln var reporterns egna spekulationer. Och hur intressanta var egentligen dessa?

Nu tänker du nog att jag inte tillhör kvällstidningarnas målgrupp och det var precis det svaret jag fick när jag en gång påpekade för en anställd på Expressen att de sällan skrev något som intresserade mig. Då tänkte jag i mitt stilla sinne att de missat något för det är ju sådana som jag som har råd att köpa en tidning.

Faktum är att jag också köpte kvällstidningar lite oftare förut när jag var yngre och jag vet också exakt när jag bestämde mig för att sluta köpa dem. Det var efter Estoniakatastrofen. När jag följt en av kvällstidningarnas reportage i några dagar fick jag nog. Reportrarna vred och vände på den information som fanns att tillgå och till slut kändes det som de gick över en gräns. ”Låt de överlevande vara”, vet jag att jag tänkte. ”Och sluta frossa i allt elände.”

Tidningar och andra mediakanaler har så mycket makt idag och så stora möjligheter att påverka människor till det positiva, men det är få som utnyttjar den till det. Istället lägger i alla fall kvällstidningarna sig för det mesta på lägsta nivå och rapporterar om sånt som oftast är rent fördummande. Tänk om de gjorde tvärtom!

Nu har dock sonen fått plats som fotograf på Expressen och jag måste erkänna att jag är mycket stolt, men givetvis kluven. Kommer han bara att få fotografera ointressanta såpakändisar eller kommer han att kunna påverka vad som publiceras i tidningen och göra något mer intressant fotoreportage?

2 reaktioner till “Kvällstidningar”

  1. Och ändå säljs tidningarna i stora upplager. Måste erkänna att jag köper Aftonbladet en gång i veckan, så att jag kan köpa deras TV-bilaga. Jag har liksom vant mig vid den. Men jag bläddrar bara igenom tidningen, det är en skvallerblaska.

  2. Som en i ledet av alla dessa mediala människor blir jag ledsen när det vänds och vrids på eländes, elände. Men ”kvällsisarna” lever ju enbart på sina köpare. Där finns inga prenumeranter att vila på. Annat med lokal och länstidningar, de har prenumeranter och ofta presstöd.
    Har själv många gånger (faktiskt) censurerat små, enkla människors uttalanden, därför att de annars fått lida för vad de sagt.
    Man måste vara lyhörd och empatisk inte bara ”dra över” och fixa feta ”femspaltare”. Roligt att din son fått jobb på Expressen, ja man kan ju hoppas att han med sitt skickliga objektiva kameraöga ger omvärlden ”läsaren” det han/hon behöver. Samtidigt är det svårt att vägra göra ett jobb.

Kommentarer inaktiverade.