Skolan, om och om igen

Det skrivs så mycket om skolan. Alla möjliga människor har synpunkter och medan lärarnas fackförbund kämpar för högre löner och rimliga arbetsvillkor så hittar andra källor fel på skolan och framför allt på oss lärare. I dagens Expressen skriver Ann-Charlotte Marteus om att elever borde få skadestånd om de inte lärt sig läsa på nio år. På ett sätt håller jag med för det borde verkligen vara rimligt att en elev lär sig läsa och skriva ordentligt under nio år, men nähe jag vet ju tyvärr hur det är.

Under mina snart 30 år som lärare har jag då och då träffat på elever som inte har kunnat läsa fast de uppnått gymnasieåldern. Mitt starkaste minne var en elev som efter ett läsförståelsetest i åk 1 på gymnasiet visade sig läsa som en sju- eller åttaåring. Killen, som var en stor, stark och frisk 16 – åring ljudade när han läste och förstod i stort sett nästan ingenting . Jag blev såklart jätteoroad och larmade att han behövde extra hjälp och det fort. Killen tittade på mig och svarade att han hade  dyslexi så han skulle aldrig kunna lära sig läsa ordentligt. ”Det kan du visst”, svarade jag varpå hans mamma ringde och skällde ut mig för att jag inte förstod att hennes son var handikappad och hade dyslexi. Lugnt förklarade jag för henne att han visst skulle kunna läsa om han bara fick rätt hjälp. ”Du förstår inte”, sa hon då. ”Han har dyslexi, han är handikappad och han måste ha allt på band eller uppläst för sig. Han kommer aldrig att kunna läsa ordentligt.”  Jag insåg att det inte var någon idé att gå i klinch med den mamman utan började istället övertyga pojken om att han skulle kunna lära sig läsa ordentligt.

”Kan du läsa undertexten på en film”? frågade jag honom en dag. Naturligtvis kunde han inte det. Istället berättade han att han mest såg svenska filmer eller dubbade barnfilmer. Jag svarade lugnt att jag visste att han inom ett år skulle kunna läsa undertexten på en film om han bara underkastade sig hård träning. ”För i din ålder händer det mycket med både hjärnan och kroppen”, sa jag. ”Det är nu du ska satsa.” Nog var han lite skeptisk den där killen, men jag såg en glimt av hopp i hans ögon och bestämde mig för att pusha honom maximalt.

Snart började han gå på svenskundervisningen för dyslektiker sex timmar per vecka. Det var ett hårt jobb för honom, men målet, att äntligen kunna gå på bio med kompisar i samma ålder hägrade. (Observera att detta var på 1990- talet  då det fortfarande fanns resurser för stödundervisning.) Dagen efter sportlovet kom killen glädjestrålande fram till mig och berättade att nu, nu kunde han äntligen läsa så bra att han läste undertexten på vilken film som helst. ”Det var ju det jag sa”, sa jag och kände mig lättad över att jag haft rätt.  Med detta vill jag säga att det inte alltid är så lätt för oss i skolan att tackla elever med läs- och skrivsvårigheter. En mindre envis lärare än jag hade kanske lyssnat på mamman i fallet ovan och tyckt att hon hade rätt och låtit killen vara. Jag var med min erfarenhet övertygad att hon hade fel och att killen skulle kunna lära sig läsa.

 En mamma som tror att sonen aldrig ska kunna läsa är inte det enda vi i skolan har att kämpa emot. Det kan vara föräldrar som inte tycker att man ska göra läxor, föräldrar som reser bort på semester flera veckor varje termin, föräldrar som tycker att sonen ska bli hockeyproffs och inte behöver läsa, föräldrar som inte orkar väcka sitt barn på morgonen, ge dem frukost eller se till att de får lugn och ro hemma. Dessutom slåss vi i skolan mot bristande resurser, för stora klasser och ett allmänt förfall. Sedan 1990 då jag började arbeta på gymnasiet har antalet elever som jag undervisar per år fördubblats. Vem som helst kan räkna ut att jag inte har varken tid eller ork att engagera mig lika mycket i varje elev  nu.

Hur ska svenska elever då bli bäst på att läsa? Jo med….

  • Max 25 elever / klass.
  • Läsning en kvart om dagen under hela grundskolan.
  • Halvklasstimmar i svenska.
  • 100 timmars undervisning på en 100 timmars kurs. (Idag har man kanske 82 timmar på en 100 poängskurs vilket innebär att svaga elever inte får den hjälp de behöver.)
  • Fler välutbildade lärare.
  • Läxläsning på fritids.
  • Riktig fortbildning på studiedagarna ( De senaste 10 åren har vi mest suttit i våra arbetslag och snackat. Vår fortbildning får nämligen inte kosta något. Vi ska lära av varandra.)
  • Vidareutbildning av lärare vart femte år. ( Herregud, fattar inte våra politiker att vi behöver fylla på och öka vår kompetens för att kunna lära ut.)
  • Höj skolans status genom att satsa pengar på skolan och på undervisningen.
  • Höj lärarnas löner!
  • Låt rektorerna vara pedagogiska ledare.
  • Låt oss lärare använda maximalt med tid på vår undervisning. Idag ägnar vi vår tid åt så mycket annat som faktiskt annan personal skulle kunna göra. Fast någon sådan finns förstås inte.

2 reaktioner till “Skolan, om och om igen”

  1. Bra inlägg, mycket bra… tänk om alla lärare vore så införstådda, uthålliga, envisa som du. Det skulle göra stor nytta, samtidigt förstår jag både elever och lärares trötthet när skolan ideligen stöps om i andra former. Har en massa vänner som jobar som lärare.

  2. Föräldrar som tycker att skolan inte är så viktig, man kan alltid läsa in det på Komvux sedan… Jag känner igen allt du skriver. 🙁

Kommentarer inaktiverade.