”Jag försöker att lära mina elever att tänka kritiskt”, säger jag till guiden. Han tittar på mig, men rör inte en min. ”Den är daterad”, säger han. Det är Moses stav han menar. Jag har just sett den i montern i ett rum på Topkapi i Istanbul och jag ifrågasätter om det verkligen är Moses stav. Den ser onekligen mycket nyare ut än de 3300 år den borde vara. Jag försöker igen, men guiden bara upprepar helt kallt att det finns forskare som daterat staven och då får man tro på att det är den. Moses alltså. Jag försöker se Moses framför mig med just den staven, men det blir för svårt.
Inte blir det bättre när jag ser Abrahams kastrull som i det närmaste ser alldeles ny ut. Den ska ju vara ännu äldre än staven. Och Josefs turban är förvånansvärt fläckfri, precis som Kung Davids svärd. Däremot kan jag köpa att det är Muhammeds svärd i montern intill. Det är ju bara 1400 år sedan han gick hädan och karln var ju berömd redan under sin livstid så varför skulle inte någon ha sparat hans svärd? Hans fotavtryck intill vittnar om att han hade enorma fötter, säkert storlek 52. Men det är klart han var en mäktig man, precis som Buddha som blev avbildad som en mäktig tjockis i Kina.
Det är inte föremålen i sig som gör mig ömsom full i skratt, ömsom orolig. Det är faktiskt ganska kul att gå där och titta på dem. Men vem har daterat dem och bestämt att just detta föremål tillhörde just den berömdheten? Och hur har de gjort? C 14 metoden? Dessutom förvånar och oroar det mig att vår guide tror helt fullt och fast på att dessa föremål verkligen är äkta. Att han inte vågar säga att de ser för nya ut, precis som jag säger. Men han törs såklart inte. Det är inte värt det. Om man i Turkiet kritiserar staten eller islam öppet kan man hamna i fängelset och det vill uppenbarligen inte vår guide.
Jag undrar om det finns något kritiskt tänkande alls i Turkiet? Hur lär sig eleverna i skolan källkritik? Hur arbetar journalister undersökande när man inte får kritisera? Sitter alla turkar som tänker som jag i fängelse?
Och jag undrar när turkarna ska resa sig och säga:” Vi vill inte ha det så här! Vi vill tänka och tycka och diskutera som vi vill.” Fast det gör de inte. Istället konstaterar jag att det är många fler kvinnor med slöja än sist jag var här för elva år sedan. Många fler som okritiskt följer religionens regler. Och fortfarande vänder sig mannen på gatan sig till min manliga kollega när jag som kvinna håller upp kartan och frågar efter vägen. Det är precis som om jag inte skulle kunna förstå hans instruktion. Som om jag som kvinna inte är värd att prata med när det gäller så avancerade saker som kartor. Hallå, har jag lust att säga. Jag är skolmästarinna i orientering! Fast det säger jag inte, istället är jag väldigt glad över att bo i Sverige.
Nej jag kan inte komma på söndag, eftersom jag jobbar på uthyrningen hela helgen. Så jag gör min BKK-tjänst ändå haha. 🙂
Jag har två f.d. kollegor som gift sig med varsin turk. Men dom har tagit hit sina turkar till Sverige, kanske bäst så.
Sverige är allt fantastiskt i alla fall. Jag blir orolig när jag hör om hur kvinnor behandlas och bemöts tack vare en religion.
Kul inlägg – jag har också beundrat dessa ålderdomliga ting och undrat lite… Dessutom utbröt det middagsbön på muséet när vi var där och det var ju extra högtidligt.
En annan tanke kring islam och samhälle var att när jag var där så var det både Ramadan och dags för nationellt val. Det innebar att ingen drack alkohol(nåja, nästan ingen) och att all valpropaganda skulle upphöra, eftersom man under veckan före ett val skulle begrunda sitt ställningstagande UTAN att bli påverkad av valaffischer och debatter. BRA tycker jag — mindre valfläsk liksom!