När girlpower förvandlas till självisk hagga

Vi stöter på dem ibland. De där kvinnorna som verkar så starka. De tävlar kanske i triathlon, karate eller någon annan hård individuell sport. Ofta har de också arbeten som imponerar. De är chefer, ingenjörer eller något annat betydelsefullt. Och det är bra. Jag gillar självständiga, starka kvinnor. Speciellt när de är starka förebilder för andra kvinnor, kan ge råd och stötta och har det där som kallas ödmjukhet i sig. Då blir jag imponerad.

Tyvärr är det få som är ödmjuka och snälla. Allt oftare stöter man på typen av kvinnor som är självständiga, starka, vältränade och välutbildade, men som helt saknar självinsikt och ödmjukhet. De tror att världen cirkulerar runt dem, har aldrig  något gott att säga om någon och  tror dessutom att alla andra här på jorden ska passa upp dem och anpassa sig till dem. De är inte ett uns bättre än de där männen som förtrycker och förminskar.

Kvinnan som armbågar sig fram på andras bekostnad, som aldrig bjuder till, men ständigt vill hävda sig, som aldrig har ett gott ord att säga till någon annan är nog innerst inne en liten osäker stackare. Lika osäker som de där männen som förtrycker. En av mina manliga vänner brukar kalla dem själviska haggor och fast jag är emot den typen av nedsättande uttryck så kan jag inte låta bli att tycka att han har rätt.