Jag har som du säkert inte missat, nyligen skrivit några artiklar. På tidningarna jag skrev för frågade de om jag kunde fotografera också. ”Jo då”, svarade jag, ”det kan jag.” 1975 blev jag en stolt ägare till en Canon AE1 och tog ganske många bilder. En kompis jobbade på telefoto på DN och han framkallade mina svartvita rullar lite då och då. Ibland hängde jag även med pappa till fotoklubben och stod i mörkrummet själv. Var jag egentligen inte en ganska skicklig fotograf?
I vintras fick jag dotterns avlagda Nikon D60 och trots att jag inte hade knäppt många bilder med den kameran tänkte jag att det ska nog gå. Fotograferat har jag ju gjort förr, tänkte jag.
Mitt första uppdrag handlade om tre paddlande damer. Glatt kastade jag mig upp på cykeln och trampade iväg till en kanottävling för att få lite bilder med fart. Det fick jag, men jag knäppte en hel massa andra bilder som var på alldeles för långt avstånd och med för mycket blänk i vattnet. När jag kom hem skulle bilderna sparas och sen skulle de redigeras. Jag har inte photoshop på min dator och pixlr kände jag inte till då. Alltså använde jag ett superenkelt redigeringsprogram där det fanns två kontrastlägen och där man enkelt kunde beskära bilderna. Jag fick helt enkelt bli nöjd med resultatet.
När jag skulle skicka in bilderna till tidningen blev jag osäker på vad en bra bild är. Hur väljer man? Jag ville skicka in flera, men då gick de inte iväg med mejlet. Bilderna var helt enkelt sparade i för stort format och jag hade ingen aning om hur man gjorde dem mindre. (Det vet jag nu, tror jag i alla fall! Tack Jonas!) Då skickade jag två bilder i taget och det funkade ju också, fast det blev lite onödigt många mejl.
Efter några dagar hörde redaktören av sig. En av kvinnorna jag fotograferat hade solglasögon på sig. Det gick inte för sig. Den bilden fick jag ta om. Nytt möte bokades med damen på kanotklubben och en ny serie nya bilder togs. ”Får jag se”, sa damen och ville titta på bilderna på den lilla skärmen i kameran. ”Ja visst”, sa jag, men fick bara fram en massa text i rutan. Jag trycket på alla möjliga och omöjliga knappar, men texten gick inte att få bort. Hemma konstaterade jag att bilderna dock fanns där bakom texten och blev hyfstat bra. Redaktören blev i alla fall nöjd.
På jobb nummer två skulle jag fotografera en hund. Vet ni hur svårt det är? Det vet jag. Hunden och hundföraren tränade sök i skogen och jag flaxade med halvt krypande och ibland liggande i mossan. Många bilder togs innan hela hunden fastnade på plåten. Varför var vovven tvungen att vifta på svansen hela tiden och svänga hit och dit med huvudet? En av bilderna hamnade på första sidan på Arbetarbladet och då måste den väl ha varit bra? Jo då, men när jag såg den undrade jag om jag inte hade en bättre i min ägo? Hur väljer man ut den bästa bilden?
Artikel nummer tre skulle vara mycket längre än artikeln med paddeldamerna och artikeln med hunden. 10 000 tecken och för en tidning som har en stor läsekrets över hela Sverige. Mitt heltidsjobb som lärare hade kört igång ordentligt när jag skrev på artikeln och jag insåg att det inte fanns tid för att fixa och trixa med bilder. Därför anlitade jag Johanna Kassel Åkerberg och se det var en lättnad att låta någon annan ta bilderna. Vad mycket tid jag fick till att skriva istället.
Till sommaren tänker jag gå på en fotokurs så att jag lär mig använda kameran ordentligt och förstå allt det tekniska omkring. Men nu vill jag avsluta med att säga ”All heder åt fotografen!” Det är ett ganska svårt yrke och inget man kan bara för att man tycker att det är roligt att knäppa bilder. Så det så. Det finns en anledning till att sonen studerat i nästan fyra år för att bli en professionell fotograf.
Två av mina artiklar hittar du här och en massa bilder på Flickr här om du är intresserad.
