Jag satt på tvärbanan. Vid en av stationerna klev en mamma med sin lilla dotter på. Flickan var kanske ett och ett halvt år. Mamman satte sig på en tom plats och tog upp sin mobiltelefon. Det var ganska gott om plats i vagnen. Den lilla flickan ställde sig bakom glasrutan till utgången. ”Mamma”, ropade hon. ”Titta mamma” och så slog hon på glaset. Mamman tittade på sin mobil. Hon kollade alla nya uppdateringar på Facebook. ”Mmmmm”, mumlade hon utan att titta upp. Flickan fortsatte: ”Mamma, titta på mej.” Mamman glodde på mobilen.
Jag började skruva på mig. Tänkte på alla mina resor på buss och tåg när mina barn var små. Försökte minnas hur det var. Hade jag inte alltid små pixiböcker i vagnen. Satt jag inte alltid och läste eller pratade med mina barn? På den tiden hade jag ju ingen mobiltelefon.
Den lilla flickan sparkade på glaset. ”Mamma, mamma titta!” skrek hon. Mamman scrollade på Facebook. Jag blev besvärad och ropade: ”Hej, hej!” till den lilla flickan. Hon blev överförtjust. Någon som såg henne! ”Titt ut”, ropade hon. ”Titt ut!” Jag gömde mitt ansiktet i händerna. ”Titt ut” ropade jag tillbaka. Så lekte vi tills jag gick av. Mamman tittade inte upp en enda gång. Hon var fullt upptagen av att läsa alla nya uppdateringar på Facebook.
När jag kom ut på perrongen tänkte jag att det var tur att det inte fanns mobiltelefoner när mina barn var små. De slapp uppleva att inte bli sedda. Men sen mindes jag mina försök att prata i telefon när mitt första barn var litet. Jag: ”Babbel, babbel, babbel.” Sonen: ”Mamma kom! Mamma kom” Jag: ”Jag kommer snart. Jag ska bara prata klart först.” Sonen: ”Mamma kom!” Sedan hördes skrammel, skrammel. Jag: ”Babbel, babbel!” Sedan hördes: ” Bang, bang, pang, pang!” Jag: ”Jag måste sluta nu. Det händer något. Det låter som om glasbordet i vardagsrummet går sönder.” Jag rusar in i vardagsrummet. Sonen står där med hammaren i högsta hugg. Två stora jack i glasbordet. Han tittar på mig och ler. ”Mamma jag jobbar lite.” Jag rycker hammaren ur hans hand. ”Han börjar tjuta: ”Mamma, vill jobba med Opa!” Jag kramar honom och säger: ”Vi ska åka till Opa och snickra nästa vecka.”
