Jag läser tidningen Turist från STF och finner en folder där jag uppmanas att rösta fram nya ombud till Riksstämman. Sakta ögnar jag igenom namnen och inser att alla klingar nordiskt utom två som låter amerikanska.
Med tanke på hur länge vi i Sverige haft invandring är det intressant att mångfalden inte är större i riksorganisationen STF:s ledning. Vad kan det bero på?
Jag funderar över mig själv som är en mycket väl integrerad andra generationens invandrare. Hur blev vi i min familj integrerade?
Jo, mamma och pappa såg till att vi deltog i allehanda aktiviteter efter skolan och på loven. Det var pyssel och knåp, simskola, skidåkning, skridskoåkning, körsång, frisksport och teater under barn- och ungdomsåren. Senare när vi blev äldre blev det simning, hockey och paddling. Min pappa startade till och med en kanotklubb i förorten där vi bodde.
Nu tror du kanske att vi var väldigt rika som deltog på så många aktiviteter. Där har du fel. Det mesta kostade inte så mycket förutom hockeyutrustningen, men brorsan fick vara målvakt och den utrustningen fick man låna. Man kan nämligen åka skridskor och skidor med begagnade grejer och i många föreningar kan man låna utrustning. Fråga! Dessutom har inte alla föreningar jättehöga avgifter för barn och ungdomar och jag har varit med om föreningar som sänkt avgiften för familjer som inte har det så bra ekonomiskt.
Det är en utmaning för svenskt föreningsliv att se till att fler barn, ungdomar och vuxna med icke nordisk bakgrund integreras i våra föreningar. Fortfarande när mina egna barn deltog i svenskt föreningsliv var de nästan alltid de enda med utländskt efternamn. Detta trots att vi bodde i Stockholm.
Jag vet att nyckeln till ett liv i Sverige med svenskar finns i scoutföreningar, simklubbar, hockeyföreningarna, fotbollsklubbar, kyrkokörer, skridskoklubbar, skidföreningar, orienteringsklubben och andra fritidsaktiviteter.
Man känner sig i början inte alltid bekväm överallt. Min syster och jag brukar skratta åt att vi inte alltid förstod koderna. Simtränaren sa en gång att att vi på en avslutning skulle ta med något gott att äta så skulle klubben bjuda på läsk. Syrran och jag tog med varsin skiva hembakat bröd med teewurst, som var det bästa vi visste. Alla andra barn hade potatissallad, rostbiff, köpta räkmackor och färdigköpt grillad kyckling som vi då i slutet på 60-talet aldrig hade smakat på. Simtränaren tyckte så synd om oss för att vi bara hade var sin macka så hon ville dela sin räklandgång med oss. Då skämdes vi nog lite men tänk vi skrattar åt det än idag.
Det är vid alla de där tillfällena som man känner sig lite avig och utanför som man formas och blir svensk.
