I går var jag ute med syrrans tjejgäng. Vi käkade, drack, dansade och hade kul. Som alltid när jag är ute med tjejer får jag frågan varför jag fortfarande är singel. Det stör tydligen hur många som helst att jag inte har fastnat för någon av det manliga könet ännu efter sju år som ensamstående.
” Du måste ge dem en chans! Du får inte bygga murar runt dig.”
Själv anser jag att jag varken byggt murar eller inte gett karlar chanser. Jag menar: ”Ring bara om du är intresserad. Jag finns både på Eniro och på sociala medier.” Men det säger jag inte till syrrans väninnor för det är fredag kväll, musiken är rätt hög och det är skränigt runt oss. Istället säger jag att alla jag träffat hittills varit konstiga eller haft något slags problem. Sen slänger jag mig ut på dansgolvet och skakar loss.
Orden ’chans’ och ’murar’ skumpar dock runt i skallen under dansen och när jag ser en karl med trevligt utseende stå bredvid dansgolvet går jag fram och drar upp honom. Vi hoppar runt mitt emot varandra och bara efter någon minut frågar han på engelska om jag är från Stockholm. Jag svarar jakande medan han berättar att han är från Sydafrika, men bor i Stockholm sedan tre år tillbaka. Kul, tänker jag. En minut senare frågar han om jag varit i Sydafrika. Jag skakar på huvudet. Då böjer han sig fram mot mig, spänner ögonen i mig samtidigt som han försöker se förförisk ut och säger:
”Jag vill åka dit med dig.”
Normalt att säga efter fem minuters dans, eller? Jag menar, vill man inte lära känna varandra först? Det kan ju vara så att han just dansar med en komplett galning.
Trött efter dansen sitter jag vid ett bord när näste man dimper ner bredvid mig. Han ser snäll ut och presenterar sig med ett namn som jag redan glömt. Det säger något om mitt intresse, eller? I allafall frågar jag honom om han brukar gå hit ofta. Vad ska man annars säga. 😊
När han svarar hör jag att han har en dialekt. ” Är du från Småland?” utbrister jag. ”Nä”, svarar han samtidigt som han gör allt för att skyla över dialekten och anstränger sig för att prata stockholmska. ” Jag har bott i Stockholm i hela mitt liv.”
Jag är dock inte döv och hör ideligen att han har spår av dialekt i sitt tal. Sedan pratar han på om skillnaden mellan talspråk och skriftspråk, kanske för att jag sagt att jag är lärare och för att han själv påstår sig jobba i mediebranschen. Du som läsare märker att jag redan här har tappat förtroendet för honom. Jag säger inte så mycket, men lyssnar desto mer. Plötsligt säger han:
”Jag själv använder väldigt mycket slang i mitt tal.”
Jag kan inte låta bli att höja på ögonbrynen för jag har inte hört honom använda ett enda slangord. Nåväl, vi blir som du förstår inte långvariga bredvid varandra.
En annan man hamnar bredvid mig och han öser direkt positiva omdömen om mitt utseende över mig. Han frågar om jag är gift och jag skakar på huvudet. Då håller han en lång monolog om förhållanden, äktenskap och frihet. Jag lyssnar lite halvslött för nu börjar jag bli trött. I nästa andetag berättar han att han funderar på att skilja sig. Jaha och vad ska jag göra åt det, tänker jag. Han fortsätter att berätta om sitt jobb. Ja, han snackar faktiskt oavbrutet. Stackars hans fru, tänker jag.
Eftersom han jobbar med något som tar honom runt i stort sett hela världen så frågar jag vilket land, vilken plats han mest tycker om. Han svarar LA. ”Är du där ofta”, säger jag. Han nickar. Då säger jag att jag skriver på en sak och skulle behöva veta namnet på en gata och ett kafé i LA. ”Kan vi lägga till varandra på LinkedIn eller Twitter eller Facebook?” vilket jag antar att en man som jobbar i den branschen han påstår sig jobba i har. Han svarar att han inte alls finns på sociala medier och sen låter det som om han knappt har mejl.
Jag går till garderoben för att hämta ut min kappa och till min syrras väninnors förtret åker jag ensam hem.
Inte konstigt alls att jag är singel, tycker jag.
👍 med kvällen var dock att jag träffade en gammal elev. Han gjorde inte många knop i skolan, men slet nu hund inne på Café Opera.
