”Hörde du inte att han förolämpade dig?”
” Jo, jag hörde.”
”Men varför reagerade du inte? Varför sa du inte ifrån?”
” Jag tyckte det han sa var så korkat och dessutom sa det mer om honom än om mig.”
”Men du måste säga ifrån och bli arg.”
Jag skakar på huvudet och tar en tidning och börjar läsa. När jag går hem funderar jag en stund på varför jag inte bryr mig, varför jag inte blir arg. Kanske är det för att mer eller mindre korkade människor har sagt oerhört dumma saker till mig större delen av mitt liv? Och jag vet ju att det säger mer om dem än om mig.
Jag vet. Och Gud förstås. Det räcker.
Så minns jag kollegan som alltid skulle hävda sin rätt och dagligen skulle tala om för folk att så kunde de inte säga eller göra. Hon valde jämt att ta strid. Hon var ständigt högröd i ansiktet, led av högt blodtryck och var inte omtyckt av så värst många. Faktum är att hon var ganska ensam. Det var inte många som tyckte om att vara med henne av förståliga skäl.
Så nästa gång någon säger dumma saker om tyskar eller om folkpartister till mig så tänker jag fortsätta le i mjugg, gå därifrån och göra något roligare. För jag vet ju att den som drar 90 miljoner tyskar över en kam är ganska inskränkt. Hur kan hen ha missat att tyskar är olika individer precis som svenskar? Och vill någon förolämpa folkpartister så varsågod. De har nyss bytt namn till Liberalerna.
Istället sätter jag på den där låten som framkallar det där bestämda minnet och så tänker jag att saker och ting brukar ordna sig ändå. Den där korkade dummingen blir nog motsagd av någon annan, trampar snett och står på näsan och liksom får sitt straff och jag, ja jag går vidare och lyssnar på den där låten som får mig på gott humör.
