Vad ska du bli när du blir stor?

”Vad ska du bli när du blir stor?” Frågan ställer kollegan direkt till mig när jag kliver in i arbetsrummet. Utan att blinka svarar jag: ”Pensionär.” För det är ju i ärlighetens namn inte så många år kvar nu. Pensionen finns där framme inom en överskådlig tid.

”Fel svar”, säger hen och skattar. Det rätta svaret är influenser eller YouTuber för det är så våra elever på samhällsprogrammet svarar. Jag suckar och tänker att de där eleverna borde vara mer realistiska och sikta på att bli lärare eller sjukskötare eller satsa på något annat bristyrke. Herre Gud, alla kan väl inte vända ut och in på sig på YouTube eller kråma sig i nya kläder på en blogg.

På väg hem från jobbet funderar jag mer på frågan. Vad hade jag velat bli om jag varit ung idag? Hade jag varit en som gjort succé på Youtube? Ja, naturligtvis, absolut.

I lågstadiet hade vi något som kallades för roliga timmen. Vi elever kunde få uppträda inför klassen. Vi uppmanades att spela upp en sketch, sjunga, spela något instrument eller berätta en rolig historia. Eftersom detta var långt före mobilfilmadet finns inga av dessa ljuva stunder bevarade mer än i mitt minne, men oj så underhållande vi var. Ja, alltså min bästis Monica J och jag. Vi uppträdde i stort sett varje rolig timme. Roliga historier kunde vi många och spelade musik gjorde vi också. Hon klinkade på gitarren medan jag pep på flöjten.

Vårt verkliga succénummer var dock Tjong – smock sketchen. Den spelade vi många gånger och vi tyckte att vårt skådespeleri bara blev bättre och bättre varje gång. Sketchen gick till så här: Bästisen Monica J, blond och stark stod på scenen och jag Monika T, smal, liten och mörkhårig gick emot henne. I handen höll jag ett rån. ”Det här är ett rån”, skrek jag och viftade med rånet framför henne. Hon stirrade argt på mig och sen sa hon högt ”Tjong- smock” och drog några teaterrallarsvängar framför mig. Jag spelade träffad och föll framåt, hon fångade upp mig på axeln och bar ut mig ur klassrummet. Publiken jublade och applåderade, minns jag eller jag vill i alla fall minnas det så. Vi körde den här sketchen gång på gång och vi blev bättre och bättre på själva tjong – smockandet och fallet. De sista gångerna hade vi nog platsat i vilken cowboyfilm som helst. I alla fall trodde vi det själva.

Så här mer än femtio år senare har vi ett annat perspektiv. Min bästis vill minnas att när vår fröken ställde frågan om någon ville uppträda och vi räckte upp handen gjorde hon en grimas som uttryckte: ”Nej, inte de där två igen.” Vad barnen i klassen tyckte har vi aldrig fått veta riktigt. De vi försiktigt har frågat minns inte alls våra framträdanden.

Så vad ska jag bli när jag blir stor? Jo, jag ska bli pensionär och YouTuber. Jag ska bara fråga min (fortfarande samma) bästis Monica J om hon vill vara med på film. Vi kan kanske skaka liv i den där Tjong – smockscenen igen och vem vet? Kanske behöver Dramaten några starka kvinnor som kan slåss på scenen nu när en och annan våldsam karl fått gå.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *