Så är det återigen hög tid att önska varandra ett gott nytt år. Tiden rusar och åren går.
Om jag ska summera 2017 så var den absoluta höjdpunkten att bli farmor. Det gav upphov till stor glädje. Roligt var också att mina barns båda katter trivs fint hemma hos mig. Kan det bero på att jag hade en egen katt när jag var barn? Mina dolda kattskötartalanger har i alla fall blomstrat under året som gått.
Till det negativa hör ju min arbetsplats som inte alls kunde hantera min anmälan av trakasserier på ett professionellt sätt. Dock är jag glad att jag fick möjligheten att vara hemma med full lön under de första månaderna av utredningen. Nu bidde det bara en tumme av den (trots att det gått mer än nio månader sedan anmälan har utredningen inte presenterats än) och ska jag vara ärlig så tycker jag att HR-avdelningen på Utbildningsförvaltningen i Stockholms stad kan dra något gammalt över sig och skämmas. Inte heller gjordes det en analys av arbetsmiljön på hela skolan som det talades om utan de som intervjuades i fallet var de som ville ta sig till utredande psykolog och prata. Tror ni på allvar att vuxenmobbare gör sånt frivilligt? Att tre rektorer samtidigt sagt upp sig från min skola signalerar ju något om vilket arbetsklimat det är där.
Vad jag önskar mig för nästa år? Att få vara frisk är nummer ett, men visst finns det förhoppningar att de manus jag skrivit på ska bli utgivna. Väninnan frågade igår om jag inte önskade träffa någon man. Vad svarar man på det när man fyller sextio om ett halvår? Det är faktiskt inte så viktigt och jag vänder hellre på frågan: Finns mannen som vill träffa mig?
Så kära läsare, ett glatt slut på 2017 och ett gott nytt 2018 önskar katten Grossmann och jag.