Ibland känns det som om jag har varit arg hela livet

Jag ville berätta om en kvinna som dejtade, var arg och inte tog någon skit. Därför skapade jag Cecilia i romanen longingforlove.se. I dag blev jag påmind om att jag och de flesta kvinnor runt omkring mig, under ett helt liv blivit förminskade, inte tagits på allvar och blivit förlöjligade.

Efter paddlingen på Brunnsviken i dag gick jag upp till gympasalen på övervåningen för att köra lite styrketräning och stretcha. Jag började prata med en yngre man som tränade där och han sa något om bilderna som pryder väggarna i klubbrummet. Bilder som föreställer män som paddlar, män som gör segergester eller män som bara står och ler. Nästan alla de där männen har på sig klubbtröjan eller träningsoverallen med texten Brunnsvikens Kanot klubb. Killen jag snackade med tyckte att många bilder var väldigt gamla och undrade om inte lite nyare kunde sättas upp. ”Det borde väl gå”, svarade jag, men sen visade jag honom att bakom dörren finns den enda bilden på några kvinnor och den är från SM 1975 då Bodil Askengren, Eva Berglund, Gudrun Höglund och jag, Monika Thormann vann klubbens första SM-guld i stafett K1 4×500 m. En bild togs alltså på oss då och den sattes upp bakom en dörr som nästan alltid är uppställd så bilden inte syns. Åren som följde och fram till idag 17/8 2023  paddlade vi damer hem massor av SM-guld. Jag har själv nio stycken i K2, K4 och stafett och två NM-guld i K2 och K4, och jag har inte alls varit den bästa tjejen i klubben. Det har faktiskt regnat medaljer över kvinnorna i Brunnsvikens Kanot Klubb, men det var pojkarna eller männen som fick synas på bild.

Och det var inte bara på Kanotklubben pojkarna syntes. När jag ser tillbaka på mitt liv så tog männen jättestor plats på Universitetet. Vem minns inte honom som alltid snackade med den manliga föreläsaren efter föreläsningen?  På skolor jag har jobbat har männen alltid hörts och synts mest. Klassikern är väl när den kvinnliga rektorn lyfter fram och hyllar en man gång på gång, som gjort något med en elev som vi kvinnor gjort i flera år utan att uppmärksammas.

Det är inte så att jag hatar män. Tvärtom saknar jag ofta en man, men jämlikhet är fortfarande något vi behöver jobba med i samhället. Det är viktigt att lyfta den som förtjänar det och inte bli bländad av en man som pratar på för att synas, flirtar och ler.

I longingforlove.se sätter Cecilia en man på plats verbalt några gånger och naturligtvis tycker han att hon överreagerar, men jag tänker att hon precis som jag har tjänat andra hela livet, kämpat på utan att ta plats och få synas (Nej, jag hamnade ju bakom dörren.) och kokar ibland över för att hon är så jävla trött på att många män inte fattar vad hon pratar om. Till exempel  påpekar hon hur ojämställt det har varit och fortfarande är när det gäller litteraturpriser. Nobelpriset i litteratur hade 2022 delats ut åt hundratre män och femton kvinnor, Akademins nordiska pris – tjugonio män och sju kvinnor och Nordiska rådets litteraturpris har delats ut till fyrtiofyra män, men bara sexton kvinnor.

Ibland känns det faktiskt som om jag varit arg hela livet.

Vad är det med vissa människor egentligen?

Vad är det med vissa människor egentligen? Det här med makt, att ha tappat ansiktet, att ha blivit avslöjad är tydligen inte lätt. Några (i dessa fall män) får det såklart låta det som om det är kvinnan som är boven i dramat.

Väninnan har tre barn med en man. Under deras över tjugo år tillsammans var det hon som skötte barn, hus och hem, hon som betalade det mesta (ja ni vet maten, hyran och kläder till barnen). Han öppnade bara plånboken ibland mycket generöst och bjöd familjen på någon resa, någon ny dyr möbel, dator eller onödig köksmaskin och då alltid under buller och bång. Se vilken generös pappa jag är!

När hon lämnade honom misshandlades hon och han försökte att våldta henne. Polisanmälan vågade hon inte göra för hon visste att han med sina kontakter kanske skulle skaffa fram vittnen som plötsligt gjorde henne till förövare eller så skulle rättegången dra ut på tiden och hon skulle få uppleva skiten om och om igen. Hon ville glömma sin exman och gå vidare.

Han betalade såklart inget underhåll för barnen. När hon kollade med skatteverket hade han ingen inkomst. Vad han gjorde med de 80 000  i månaden som han påstod sig tjäna medan de levde ihop visste hon inte. Kanske var det så att han jobbade svart? Hon bet ihop och kämpade med ekonomin som ensamstående. Såg till att främst  barnen mådde bra. Han gled iväg på lyxresor och träffade knappt barnen. När barnen skulle ta studenten bjöd min väninna in sin exman till studentmottagningen. Han hade en ny kvinna och väninnan som inte hade några problem med det, hälsade även henne välkommen. Hennes före detta man och barnens pappa vrålade till henne i telefonluren att han inte tänkte komma. Däremot skulle han gå på utspringet. Dit fick inte hon komma bestämde han.

En annan gång ser väninnan sin exman på en friluftsanläggning. Hon joggar fram till honom och säger:”Hej!” Han stirrar på henne som om hon var någon okänd och svarar inte. Då säger väninnan:”Fint att du körde XX (ett av barnen) till NN med alla grejer. Han rör inte en min, mumlar ja och går därifrån.

Nu är barnen vuxna. Väninnans ekonomi är bra. Hon reser och har ett eget liv. Kontakten med exmaken är obefintlig, men två av barnen har fått barn. Nu finns det alltså gemensamma barnbarn med i bilden. Barnen undrar om de kan bjuda både henne och exmannen på dopet. Väninnan svarar att det går bra. Hon har ju redan för många år sedan velat bryta isen och kunna prata med exmaken. Det är ju han som knappt svarat på tilltal. Som skrikit i luren.

Exmaken fyller jämt. Väninnan skickar ett vykort. Skriver:

Grattis på högtidsdagen!

Mycket ihop med dig var skit, men vi har i alla fall tre fina barn och nu två underbara barnbarn. Ha en skön födelsedag!

Några dagar senare får hon ett sms. Han tackar för gratulationerna och skriver att barnen funderar om de kan bjuda dem båda på dopet. För hans del är det inga problem, men hon får inte diskutera något som hänt i deras tidigare liv. Hon svarar att hon inte har några problem med att vistas en stund i samma rum som han, men påminner honom sen om att det var han som högljutt tackade nej till att närvara vid barnens studentmottagningar och det var han som dikterade villkoren att hon inte fick vara med på utspringet. Nu är det han, återigen han, som säger att hon inte får prata om något ur det förflutna och han talar till henne som om hon vore boven i dramat. Hur vore det om han bad om ursäkt för att han utnyttjat henne som en slav i hemmet under så många år? Hur vore det om han bad om ursäkt för misshandeln och våldtäktsförsöket han utsatte henne för strax innan skilsmässan?

Hon säger att hon inte väntar sig någon ursäkt. Det är ju han som är man med all rätt på sin sida. Och hon har ju kränkt honom rejält genom att lämna honom. Att han genast skaffade en ny kvinna medan hon fortfarande lever ensam är kanske hotfullt det också, säger hon.

Jag kan se likheter med de trakasserier jag utsattes för på jobbet. Ingen av dem jag anmälde frågade hur jag mådde, ingen av dem bad om ursäkt. Däremot krävde en av dem att jag skulle be honom om ursäkt för att jag hade anmält honom. Han både skrek det till mig och mejlade mig om detta. Jag meddelade rektorn, men hon gjorde såklart ingenting. Jag skulle ha förståelse för att männen i detta fall kände sig kränkta över min anmälan sa en kvinna på kommunens HR- avdelning. Så allt de utsatte mig för ska jag glömma och ha förståelse för och så ska jag be om ursäkt? No way!

Både väninnan och jag är utsatta för maktstrukturer. Männen har alltid fått rätt, är vana att få rätt, är vana att bli behandlade som klokare och bättre vetande. Att förstå vad de utsatt en annan människa för under lång tid verkar inte ingå i utbildningen till man.

Är det någon som undrar varför jag engagerat mig i metoo- rörelsen och gått med i Fredrika Bremer förbundet samt börjat träna boxning?

 

#metoo

Rörelsen #metoo kom inte en dag förtidigt. Alla kvinnor jag pratar med har råkat ut för än det ena, än det andra. Jag skriver ”råkat ut” för det är så vi hittills sett på det. Något har hänt, man har skakat av sig och gått vidare med skiten hängande efter. Inget att bry sig om, inget att anmäla. Istället tankar på att jag borde inte gjort si eller så.

Jag om någon vet hur lite stöd man som kvinna får om man anmäler män på sin arbetsplats. (Se tidigare inlägg.) Det är männen som tas på allvar, det är männen det är synd om. På min arbetsplats ordnades ju till och med ett möte där de kränkta männen fick tala ut och där de begärde en ursäkt av mig för att jag anmält dem. Jag gav dem ingen ursäkt och kommer aldrig att göra det.

Förhoppningsvis kommer #metoo att väcka chefer på arbetsplatser, inte bara när det gäller sexuella kränkningar utan förhoppningsvis kommer de också fundera på vem/vilka de lyssnar på? Är det först när en man upprepar det en kvinna sagt förut som chefen lyssnar? Är det mannen i en arbetsgrupp som får cred för det goda arbetet via höjd lön? Bara för att han är man? Medan det egentligen är kvinnorna som står för grovjobbet? Är det mannen som chefen vänder sig till när hen vill veta hur det går med arbetet i gruppen? Med trettiofem års erfarenhet från skolans värld kan jag svara ja på varenda fråga.

Med ett en månad gammalt barnbarn som är en flicka önskar jag henne en mer jämlik värld än den jag har levt i. Och den världen tror jag på. För när jag ser min son i make/papparollen vet jag i alla fall att jag har gjort något rätt i livet.

Kvinnor! Se till att#metoo blir en vändpunkt för ett juste samhälle för justa kvinnor och män. Låt de goda krafterna äntligen ta vid och spridas som ringar på vattnet!