Hur tänkte ni TV4? Om förebilder i media.

Hur tänkte TV4 när de på bästa sändningstid visar programmet Expeditionen med en rad kändisar som ska bestiga berget Lobuche Peak i Nepal? Hur gjorde de urvalet av deltagarna? Och varför är Mikael Persbrandt med?

Jag vet att media alltid vill jobba med kontraster och förstår att om det är en snäll och en elak person med i programmet så det blir dynamik. Men borde inte TV4 tänka på att de människor som visas upp i dessa sammanhang faktiskt är förebilder för oss andra. Att ha med Mikael Persbrandt i ett program där han får visa upp sig och bre ut sig som det praktarsle han är, är så beklagligt. Egotrippad och uppfylld av sin egen storhet och med ett beteende som en gammal missbrukare vandrar han svärande genom programmet och får dessutom betalt för det. Varför ska vi tittare behöva se och höra på den karln? Vad är det som svensk media tycker är så fantastiskt med Mikael Persbrandt? Ser de inte det jag ser? Att han är en elak missbrukarpersonlighet som innerst inne är som ett litet självupptaget barn?

För några år sedan lyssnade jag på hans fru (eller är det sambo) Sanna Lundell. Hon berättade om varför hon som medberoende till två alkoholiserade föräldrar valde en man med samma problematik. Men hon berättade också att hon brutit med mannen, Mikael Persbrandt och att hon nu frisknade till på egen hand. Vi som lyssnade på henne tyckte att hon var stark och önskade henne all lycka.

Nu är jag beredd att tro att deras separation var en PR- kupp för att hon skulle få sälja bok och hålla föredrag. Enligt skvallertidningarna bor Lundell och Persbrandt ihop igen och allt är så bra. Det är bara det att karln har ju inte ändrat sig alls. Att Persbrandt dessutom gör reklam för ett spelbolag gör mig ännu mer fundersam om hur det står till med Sanna Lundells insikter om medberoende. Inser hon inte att spelberoende är ett missbruk? Var finns etiken och moralen? Eller är det viktigast att vara känd och tjäna mycket pengar?

Persbrandt är lika odräglig som han alltid har varit. Jag trodde att utvecklingen gått längre och att denna typ av man skulle bojkottas av programmakarna.  Är det verkligen såna människor som ska visas upp på bästa sändningstid? Nej, det bästa TV4 skulle kunna göra är att skicka Mikael Persbrandt till en psykolog.

Mobbning på jobbet akt 3

Hur går det? undrar många. Hur går det med utredningen av mobbningen på jobbet?

Det går inte alls. Efter att jag den 31/3 skrivit om det här på bloggen blev min rektor och jag uppkallade på HR-avdelningen i Stockholms stad. För att skydda mig, sa de, blev jag avstängd med lön från den 5/4. Avstängningen förlängdes med en vecka i taget, men inget hände. Jo, jag gick till en psykolog tre gånger som skulle samtala med mig om det som hänt. Efter tredje besöket bad jag om att få slippa gå dit. Psykologen visste efter två samtal inte var jag jobbade, blandade ihop mig med någon annan, satt och gäspade och var allmänt sliten. Kanske var det hon som var i behov av psykologhjälp?

I början på maj bads jag skriva ner allt som hänt i en rapport. Det gjorde jag och den överlämnades till HR-avdelningen i Stockholms stad. Nu skulle utredningen börja sa de.

Facket uppmanade mig också att lämna in en anmälan till Arbetsmiljöverket vilket jag gjorde.

I tisdags den 23/5 blev jag återigen kallad till ett möte. Det var chefspsykologen på det vårdbolag som kommunen anlitar som ville träffa mig och en kvinna från kommunens HR- avdelning. Jag tog med mig en gubbe från facket.

Chefspsykologen talade överdrivet tydligt om lagar och förordningar. Än hänvisade hon till en paragraf hit eller en paragraf dit. Och så frågade hon om jag sagt ifrån till mina mobbare. Nä, sa jag, jag vet ju inte riktigt vem det är. Hon fortsatte att babbla helt uppfylld av sig själv och någonstans där och då insåg jag det jag alltid har vetat. De som är psykologer har stora problem med sig själva. Inte en enda fråga fick jag om hur jag mådde och inte heller skämdes chefspsykologen eller HR-kvinnan att de inte gjort ett jota i ärendet ännu.

I alla fall fick jag i uppdrag att återigen skriva en anmälan. Jag skulle precisera när och hur allt hade hänt. Jag sa att jag redan gjort det, men si den redogörelsen jag skrivit dög inte. De ville ha en ny  för att börja en utredning. Min fackgubbe protesterade, men blev åthutad av chefspsykologen som visade att hon visste bäst genom att hänvisa till ett par paragrafer.

Förundrad gick jag därifrån och insåg att jag hamnat i ett nytt okänt drama skrivet av Kafka. Väl hemma skrev jag en ny anmälan och skickade in. Nu väntar jag på att utredningen ska börja.

Jag anmälde mobbningen i mars. På torsdag om mindre än en vecka är det första juni. Ingenting har alltså gjorts på över två månader. Ingen har pratat med mina arbetskamrater, ingen har agerat på något sätt. Tänk om vi lärare skulle göra på liknande sätt när det gällde mobbning av barn?  Bara låta tiden gå och låta den mobbade vara hemma.

Jag är visserligen hemma med lön, så jag klagar inte, men det är dina och mina skattepengar som betalar min lön,  min vikaries lön, lönen för dem som jobbar på HR-avdelningen och för psykologerna som jobbar på vårdföretaget som kommunen anlitar. Används våra skattepengar verkligen på rätt sätt? Är det så här det alltid går till när någon mobbas på en arbetsplats i Stockholms stad?

Och vad gör jag, jo jag väntar och vet ni, jag förväntar mig ingenting av den utredning som ska sätta igång nästa vecka. Om två veckor är det ju sommarlov och semester. Under den tiden hinner chefspsykologen  bara klia sig i huvudet och läsa igenom några paragrafer. Att hjälpa den som blivit trakasserad och utsatt för mobbning verkar inte ligga på hennes bord. Fortsätt läsa ”Mobbning på jobbet akt 3”