Diagnoser

Sverige måste vara det land där skolelever har flest diagnoser. Är det till elevernas för- eller nackdel?

När jag började min lärarbana 1982 fanns det någon elev med läs-och skrivsvårigheter och någon som hade svårt att sitta still, men diagnoser med kilometerlånga bilagor som vi lärare inte får läsa, bara få upplästa för oss, fanns inte. Och visst, det var på gott och ont. Vissa barn hade på åttiotalet behövt utredas och fått en diagnos istället för att ha stämplats som besvärliga, men idag har det gått överstyr.

Jag jobbar på gymnasiet. Där har i vissa klasser, nästan varannan elev en diagnos. Dyslexi har många, medan add, adhd, asperger och autism bara har drabbat var fjärde kanske. Nej, nu tog jag kanske i, men det är så jag upplever det. I alla fall har vi så här vid höstterminsstarten ett möte där vi får veta vilka som har diagnoser och vilka behov de har på lektionerna. Många av eleverna med flera diagnoser har gått i liten grupp på högstadiet. Något sånt förekommer inte på vår gymnasieskola. Där är grupperna stora, som mest trettiotre elever i varje klass och ni kan tänker er hur mycket tid jag har att ägna mig åt varje elev. Specialpedagoger då, undrar du? Vad gör de? Jo, då vi har tre stycken på skolan som har tusen elever. Specialpedagogerna talar om för oss hur vi lärare ska jobba, hur vi ska hantera ungdomarna med diagnoser. Ibland händer det att specialpedagogerna tar emot någon elev för undervisning, men det är bara i särskilda fall. Nej, specialpedagogerna ägnar sig åt utredningar, möten med rektorer, möten med föräldrar och ibland elever, ingen undervisning. Jag som är gammal i gården tycker att det är en katastrof. Jag minns smågrupperna där dyslektiker kunde läsa svenska och få en rejäl utveckling under gymnasietiden. Men så är det inte nu och inte så mycket att göra åt.

Det intressanta med elever med diagnoser är att jag inte alltid märker av dessa diagnoser. Det brukar alltid vara fyra – fem elever med dyslexi som varken har svårt att skriva eller läsa. De har fått sina diagnoser i lågstadiet och under resans gång har de läs- och skrivsvårigheter de haft övats bort. Sorgligt är dock alltid när jag får någon elev som läser extremt långsamt och när jag börjar fråga hur ofta hen läser får jag alltid svaret, aldrig. Jag förklarar då för jag vet inte vilken gång i ordningen, att om man aldrig hoppar höjdhopp när man vill bli en bra höjdhoppare blir man ingen höjdhoppsstjärna, om man aldrig simtränar fast man vill bli mästare i simning når man aldrig dit heller och samma sak gäller naturligtvis läsningen. Så mitt råd till dessa elever är som alltid. Läs! Om så bara en kvart om dagen, men sätt igång och läs. Visst har man som dyslektiker rätt till att få texter inspelade, men även en dyslektiker kan öva upp sin läsförmåga. Och nog tycker jag att det skulle vara specialpedagogens uppgift att ha en grupp med lästräning på olika sätt för dyslektiker.

Andra diagnoser som ställs av psykologer har jag ibland också svårt att förstå. Som de elever som har papper på från psykologen att de aldrig ska behöva stå inför en klass/grupp och prata. Hur tänkte psykologen när hen skrev det pappret? Min erfarenhet är att alla kan lära sig det mesta om det bara sker stegvis. Om eleven får ett intyg att hen inte behöver prata inför klassen kanske det hämmar mer än hjälper i alla fall i längden. Livet är långt och det kommer många tillfällen då vi behöver kunna prata. Det är kanske bättre att elven får hjälp att övervinna sina rädslor,  kanske skulle psykologen hjälpa till med det istället?

Ja, jag ska väl inte orda mer om psykologer som för det mesta är de som ställer dessa diagnoser, men ibland tror jag att deras kunskaper stjälper mer än den hjälper. Jag har hört psykologer tro att vanliga människor kanske är depressiva när de istället bara var trötta. Med vila, frisk luft och motion kommer man långt. Med det vill jag ha sagt att lita inte förmycket på olika psykologer utan tänk själv. Helheten hur vi lever är viktigare än vi tror och man kan göra mycket själv. Så läs med era barn, gå ut i friska luften, ät nyttig mat och ha roligt.

 

 

 

Vita kränkta män

Nu vet jag precis hur en ung kvinna känner sig när hon efter en fest våldtagits och anmält det i hopp om att våldtäktsmannen ska straffas, men istället blir anklagad för att ha klätt sig för utmanande eller för att ha druckit alkohol.  Då får hon ju skylla sig själv!

Jag hamnade på ett arbetslagsmöte igår. Fokus för mötet var att männen i mitt arbetslag känner sig kränkta efter min anmälan om mobbning i våras. Intressant är att vi aldrig haft något möte där det har talats om vad jag utsatts för. Där fokus varit på vad som hänt mig. I våras stängde man istället av mig med lön och skickade mig till en psykolog. Jag uppmanades också alldeles för många gånger att byta jobb eller att sjukskriva mig. Det gjorde jag inte. Så började jag till allas förvåning, att arbeta igen i augusti. Det hade varken männen eller skolledningen väntat sig, känns det som. Och ja, jag trivs på min arbetsplats. Mina klasser är bra och jag har många trevliga kollegor. Det finns nämligen så många andra som jobbar där förutom de kränkta männen.

Men nu tillbaka till mötet igår. Jo, männen är så klart viktigast. Därför arrangeras detta möte där de fick tala om hur kränkta de känner sig. Detta möte var alltså det första mötet vi hade om mobbningen jag berättat om i tidigare inlägg.

Männen känner sig alltså kränkta över att jag anmält att någon av dem kan, observera kan, vara den som arrangerat practical jokes i form av att packa ur min vagn, gömma undan prov, ha sönder mina pennor, lagt uppiggande medel i min dryck och annat som jag skrivit om tidigare.

Det talades allvarligt om att samarbetet i arbetslaget nu var förstört och det är jag som är syndabocken.  Det är jag som har förstört för arbetslaget och för den f.d. arbetslagsledaren. Att orsaken till det hela är den mobbning jag utsatts för på min arbetsplats i flera år talades det tyst om.

Inte heller ville någon erkänna att det berömda samarbetet i arbetslaget varit mycket haltande eftersom vissa män aldrig gjorde sin del av samarbetet. Att den stora gemenskapen i arbetslaget bara var en glänsandes yta som på en vacker luftballong. Petar man lite på den så spricker den.

Tyvärr är jag ingen liten timid kvinna som sitter tyst och lyssnar. Nej, jag är en rasande lejenhona som ryter så att väggar skakar när jag blir arg och det gjorde jag också igår, tyvärr. Jag vet att detta alltid är till min nackdel, för ingen, absolut ingen tycker synd om en kvinna som skäller och höjer rösten och säger sanningen.

Hur ska vi gå vidare nu? frågade rektorn när mötet avslutades och vi alla var mer oense än förut. Ja det får tiden utvisa. Jag tänker i alla fall inte byta jobb och jag tänker inte be om ursäkt för att jag gjorde en anmälan om de oegentligheter och den mobbning jag utsattes för förra läsåret.

Om männen har problem med det får de väl gå till en psykolog och tala om det eller sjukskriva sig. Själv har jag börjar på boxningsträning. Det känns som den ultimata sporten för mig just nu. Slå hårt, parera och ducka. Det är tyvärr det man behöver göra som kvinna på en arbetsplats där det jobbar alldeles för många vita kränkta män.