Ännu en recension av Är du min sjöjungfru? har dykt upp i sociala medier. Denna gång är det Bengt Wiberg som har recenserat.
Är du min sjöjungfru? av Monika Thormann
För en som jag, som vanligtvis plöjer biografier – vilket är fullt normalt i min ålder – är ”Vill du bli min sjöjungfru” rena kosläppet.
Enkelt språk, robusta beskrivningar av det mesta och en handling som inte vränger ut och in på läsarens intellektuella förmåga.
Här dyker huvudpersonen Cecilia upp (igen) med sina enkla agendor i behåll: hon vill träffa en karl och skriva en roman. That’s it. Där emellan hänger hon sig åt god mat och ett glas vin eller möjligen två. Lite udda men säkert logiskt riskerar hennes ”krav” att även tilltänkta ska skriva romaner att ibland fördunkla sin annars molnfria tillvaro. Och det gör det, på olika vis.
Den läsare som tidigare mött Cecilia känner redan hennes manliga kavaljerer. Men, en repetition: 1. Ruben. En klassisk kulturman med obskyra vanor och kollegor. Suput och nykter, ibland onykter alkoholist under behandling. Tydliga psykopatdrag. 2. Jari. En simmare med förkärlek för varmt vatten, heta kvinnor och exklusiva resmål. Av någon anledning, oklart vilken, skissar Jari på en roman mellan simtagen. Cecilia dyrkar hans solbränna och muskler, men hans talang som författare lämnas utan åtbörd. 3. Eldar. En norrman som lever under ordnade förhållanden – som socialtjänsten säkert skulle beskriva det. Författaren envisas med att citera hans norska, varför undrar kanske fler än jag, men språket är inte mer komplicerat än vad en norsk skidåkare brukar flämta fram efter en svettig femmil. Även bakgrunden till Eldars författardrömmar lämnas utan förlösande tydningar. Skriver han bara för att få sköna Cecilia på kroken? Men Cecilia spinner som en katt när hon ömt lyssnande betraktar hans muskler och blygt får smeka hans blonda lugg.
Återstår då den största gåtan: vem är Cecilia. Hon är så präktig, så duktig, så genomklok och förstående att det är fullständigt obegripligt att hon inte lever lyckligt med en lika komplett man sen minst 30 år tillbaka. ”För att jag vill” kanske Generation Z skulle uttrycka det, men berättelsen har en annan vinkel. Full belysning skulle inte skada men ibland tillåts huvudpersonen glänta på sin inre dörr. På en simresa med Jari fnissar hon som en tonåring, busar på stan och kan inte förmå sig att stanna kvar i sin enkelsäng. Häradsbetäckaren Ruben visar gång på gång sin oskuld och ömma låga, men Cecilia avvisar honom slutligen rättvist men brutalt.
Sammantaget har man trevligt med Cecilia, fattas bara annat. Finns planer på en fortsättning kommer här en oblyg önskan: låt Cecilia gå all in! /Bengt Wiberg
