Kategori: Blogginslag

Coronasoppa

I dessa coronatider gäller det att ta hand om sig. Jag har varit lite småförkyld de senaste två dagarna, men jag är inte orolig. Det finns fortfarande massor av andra förkylningsvirus som vi kan drabbas av och det är ju heller inte säkert att just jag blir jättesjuk av coronaviruset.

En bekant till min son, Melanie, skrev på Facebook att livet är som en hiss och just nu har den stannat mellan två våningar. Det var en bra bild av situationen just nu, tycker jag. Sverige är dock ett redigt land och svenskarna är ett förnuftigt folk så därför är det dumt att oroa sig. Istället kan man förebygga sjukdom genom att äta nyttigt. I går lagade jag en soppa som jag ofta äter i förkylningstider. Ingredienserna till soppan har man oftast hemma och kanske kan man klara sig länge med dessa ingredienser om man sitter i karantän, därför har soppan nu fått namnet coronasoppa.

Coronasoppa för en person

Du behöver:

1 msk rapsolja, 1/4  lök, 1 liten potatis, 3/4 dl röda linser, 1/2 morot, 1 bit selleri (det går lika bra med bladselleri som med rotselleri), 1 grönsaksbuljongtärning, 1 vitlöksklyfta, 1 centimeter färsk ingefära, 1 centimeter färsk gurkmeja (eller en halv tsk mald och torkad), 4 dl vatten, salt och peppar.

Hacka löken och bryn en stund i rapsoljan, häll i hackad potatis, hackad morot, selleri, sköljda röda linser, ingefära, gurkmeja och vitlök.

Häll på vattnet och släng i buljongtärningen. Låt koka i 20 minuter. Smaka av, salta och peppra eventuellt.

Denna soppa går att variera. Hacka ner andra grönsaker som du har hemma (spenat, persiljerot, palsternacka, broccoli, haricoteverts) eller släng i bitar av korv eller rökt kött om du inte är vegan.

När linserna, potatisen och morötterna är mjuka är soppan klar. Ät en ostmacka till.

Guten appetit!

 

Tankar i coronatider och recept på magisk kycklingsoppa

– Minns du när vi var små och hade vattkoppor, mässlingen eller någon annan smittsam sjukdom? säger väninnan som jag känt i över femtiosex år.

Jo, nog minns jag hur det var då. Ingen behövde säga till oss att det var viktigt att tvätta händerna, nysa i armvecket eller stanna hemma när vi var sjuka. Det var på sextiotalet en självklarhet, i alla fall i våra familjer.  Min storasyster, min lillebror och jag tillbringade många veckor i karantän i sängarna i det gemensamma sovrummet där vi läste serietidningar, drack hälsosamma drycker som nyponsoppa, blåbärssoppa, kamomillte med honung, åt frukt och en magisk kycklingsoppa som skulle vara extra nyttig.

Till skolan fick vi inte gå förrän vi var helt symtomfria och hade vi haft feber eller ätit penicillin fick vi först gå ut och träffa folk efter tre helt symptomfria dagar. Dessutom var lek inomhus alltid förbjudet i smittotider. Det fanns ju heller inte så mycket plats hemma hos oss att leka.

Kanske är det bra att vi fått coronaviruset till Sverige? Kanske är det meningen att vi ska lära oss att ta hand om oss som man bör göra vid sjukdomar. Eller var det bara min och min kompis mamma som var så noga då på sextiotalet? Kompisens mamma var sjuksköterska och min mamma var barnsköterska. De hade båda expertkunskaper om hur man tar hand om barn som är sjuka. Det snöts, gurglades, lades kylda, våta näsdukar på pannorna när febern var hög, rummet vädrades regelbundet, frukt åts det i mängder och doktorer besvärades ganska sällan. Följde man råden blev man frisk.

Själv minns jag  åttio- och nittiotalet när mina barn var små och alla stressade vuxna som lämnade barn på kalas och dagis fast de hade feber och på så sätt smittade ner alla som var där. ”Men hen blir så ledsen om hen måste stanna hemma.” Eller när jag själv packade ner min lilla febriga dotter i vagnen, drog iväg med henne till jobbet, för mina elever hade ju prov och inte kunde jag stanna hemma då?  Och hur många gånger under mitt arbetsliv har jag inte gått lätt febrig till jobbet. Jag har ju bara tre lektioner idag, tänkte jag. Vikarie fick man inte och karensdagen gjorde ett hål i ekonomin. Tanken att jag smittade andra dök aldrig upp i min hjärna eller i min näsa som var välpreparerad av diverse nässkölj och nässpray.

Idag undervisar jag hemifrån så att coronasmittan inte sprids. (Fast jag är inte sjuk.) Jag äter nyttigt, går utomhus i naturen minst en timme var dag, tar extra vitaminer och framförallt probiotika som sägs höja immunförsvaret. Och blir jag förkyld eller sjuk i coronaviruset tänker jag koka den magiska kycklingssoppan som man faktiskt brukar friskna till av.

Recept, magisk kycklingsoppa som gör dig frisk 

Du behöver:

  • Delar av kyckling
  • morötter
  • selleri en bit eller  stjälkar
  • persiljerot
  • lök
  • vitlök
  • ingefära
  • gurkmeja (helst färsk)
  • kycklingbuljong (tärning)
  • salt
  • peppar
  • persilja
  • lagerblad
  • andra grönsaker som du har hemma (tex. haricoteverts, palsternacka, broccoli, squash, ärtor, fänkål, spenatblad)
  • vatten (2-4 dl till en person)
  • Soppnudlar (Jag använder väldigt tunna, tunnare än spagetti, korta nudlar som heter Filiz, Vazgecilmez lezzetiniz, men det finns andra. Min mamma hällde ofta i små stjärnnudlar som fick oss barn att känna oss som betydelsefulla små stjärnor.)

Häll lite rapsolja eller smör i en tjockbottnad kastrull. Hacka lök och pressa vitlök,  lägg i kycklingdelarna och löken. Fräs i smöret en stund.

Häll på 2,5 dl vatten för en person och en liter för flera personer. Låt koka cirka femton till tjugo minuter.

Hacka alla grönsaker (gurkmejan och ingefäran ska vara finhackade och ärtor, broccoli och haricotevertes har kortare koktid), häll  i vattnet tillsammans med salt, kryddor, buljongtärning, gurkmeja och ingefära. Låt koka 10- 20 minuter. När kycklingdelarna är mjuka och släpper vid benen är soppan klar att serveras.

Koka nudlarna i en kastrull med vatten och lite salt.

Lägg nudlar i varje tallrik, häll soppa över. Strö över persilja.

Om du har ont i halsen kan det ibland hjälpa att göra soppan stark i smaken. Gillar du hetta kan du lägga i en halv eller hel chilifrukt. Det bränns, men gör gott.

Guten appetit!

Om gongmeditation i tidningen Nära

Ibland skriver jag reportage. Det är alltid lika spännande och roligt att sätta sig in i ett nytt ämne, intervjua experter och sedan skriva. När jag dessutom får arbeta ihop med proffsfotografen Alexander Donka blir jag extra varm i hjärtat.

Så här fint blev reportaget om gongmeditation för tidningen Nära nr 2, 2020.

Tack Mattias Sundman och Annika Larsson för att jag fick vara med på era spännande gongbad och tack tidningen Nära för ett fint samarbete.

Hur tänkte ni TV4? Om förebilder i media.

Hur tänkte TV4 när de på bästa sändningstid visar programmet Expeditionen med en rad kändisar som ska bestiga berget Lobuche Peak i Nepal? Hur gjorde de urvalet av deltagarna? Och varför är Mikael Persbrandt med?

Jag vet att media alltid vill jobba med kontraster och förstår att om det är en snäll och en elak person med i programmet så det blir dynamik. Men borde inte TV4 tänka på att de människor som visas upp i dessa sammanhang faktiskt är förebilder för oss andra. Att ha med Mikael Persbrandt i ett program där han får visa upp sig och bre ut sig som det praktarsle han är, är så beklagligt. Egotrippad och uppfylld av sin egen storhet och med ett beteende som en gammal missbrukare vandrar han svärande genom programmet och får dessutom betalt för det. Varför ska vi tittare behöva se och höra på den karln? Vad är det som svensk media tycker är så fantastiskt med Mikael Persbrandt? Ser de inte det jag ser? Att han är en elak missbrukarpersonlighet som innerst inne är som ett litet självupptaget barn?

För några år sedan lyssnade jag på hans fru (eller är det sambo) Sanna Lundell. Hon berättade om varför hon som medberoende till två alkoholiserade föräldrar valde en man med samma problematik. Men hon berättade också att hon brutit med mannen, Mikael Persbrandt och att hon nu frisknade till på egen hand. Vi som lyssnade på henne tyckte att hon var stark och önskade henne all lycka.

Nu är jag beredd att tro att deras separation var en PR- kupp för att hon skulle få sälja bok och hålla föredrag. Enligt skvallertidningarna bor Lundell och Persbrandt ihop igen och allt är så bra. Det är bara det att karln har ju inte ändrat sig alls. Att Persbrandt dessutom gör reklam för ett spelbolag gör mig ännu mer fundersam om hur det står till med Sanna Lundells insikter om medberoende. Inser hon inte att spelberoende är ett missbruk? Var finns etiken och moralen? Eller är det viktigast att vara känd och tjäna mycket pengar?

Persbrandt är lika odräglig som han alltid har varit. Jag trodde att utvecklingen gått längre och att denna typ av man skulle bojkottas av programmakarna.  Är det verkligen såna människor som ska visas upp på bästa sändningstid? Nej, det bästa TV4 skulle kunna göra är att skicka Mikael Persbrandt till en psykolog.

Diagnoser

Sverige måste vara det land där skolelever har flest diagnoser. Är det till elevernas för- eller nackdel?

När jag började min lärarbana 1982 fanns det någon elev med läs-och skrivsvårigheter och någon som hade svårt att sitta still, men diagnoser med kilometerlånga bilagor som vi lärare inte får läsa, bara få upplästa för oss, fanns inte. Och visst, det var på gott och ont. Vissa barn hade på åttiotalet behövt utredas och fått en diagnos istället för att ha stämplats som besvärliga, men idag har det gått överstyr.

Jag jobbar på gymnasiet. Där har i vissa klasser, nästan varannan elev en diagnos. Dyslexi har många, medan add, adhd, asperger och autism bara har drabbat var fjärde kanske. Nej, nu tog jag kanske i, men det är så jag upplever det. I alla fall har vi så här vid höstterminsstarten ett möte där vi får veta vilka som har diagnoser och vilka behov de har på lektionerna. Många av eleverna med flera diagnoser har gått i liten grupp på högstadiet. Något sånt förekommer inte på vår gymnasieskola. Där är grupperna stora, som mest trettiotre elever i varje klass och ni kan tänker er hur mycket tid jag har att ägna mig åt varje elev. Specialpedagoger då, undrar du? Vad gör de? Jo, då vi har tre stycken på skolan som har tusen elever. Specialpedagogerna talar om för oss hur vi lärare ska jobba, hur vi ska hantera ungdomarna med diagnoser. Ibland händer det att specialpedagogerna tar emot någon elev för undervisning, men det är bara i särskilda fall. Nej, specialpedagogerna ägnar sig åt utredningar, möten med rektorer, möten med föräldrar och ibland elever, ingen undervisning. Jag som är gammal i gården tycker att det är en katastrof. Jag minns smågrupperna där dyslektiker kunde läsa svenska och få en rejäl utveckling under gymnasietiden. Men så är det inte nu och inte så mycket att göra åt.

Det intressanta med elever med diagnoser är att jag inte alltid märker av dessa diagnoser. Det brukar alltid vara fyra – fem elever med dyslexi som varken har svårt att skriva eller läsa. De har fått sina diagnoser i lågstadiet och under resans gång har de läs- och skrivsvårigheter de haft övats bort. Sorgligt är dock alltid när jag får någon elev som läser extremt långsamt och när jag börjar fråga hur ofta hen läser får jag alltid svaret, aldrig. Jag förklarar då för jag vet inte vilken gång i ordningen, att om man aldrig hoppar höjdhopp när man vill bli en bra höjdhoppare blir man ingen höjdhoppsstjärna, om man aldrig simtränar fast man vill bli mästare i simning når man aldrig dit heller och samma sak gäller naturligtvis läsningen. Så mitt råd till dessa elever är som alltid. Läs! Om så bara en kvart om dagen, men sätt igång och läs. Visst har man som dyslektiker rätt till att få texter inspelade, men även en dyslektiker kan öva upp sin läsförmåga. Och nog tycker jag att det skulle vara specialpedagogens uppgift att ha en grupp med lästräning på olika sätt för dyslektiker.

Andra diagnoser som ställs av psykologer har jag ibland också svårt att förstå. Som de elever som har papper på från psykologen att de aldrig ska behöva stå inför en klass/grupp och prata. Hur tänkte psykologen när hen skrev det pappret? Min erfarenhet är att alla kan lära sig det mesta om det bara sker stegvis. Om eleven får ett intyg att hen inte behöver prata inför klassen kanske det hämmar mer än hjälper i alla fall i längden. Livet är långt och det kommer många tillfällen då vi behöver kunna prata. Det är kanske bättre att elven får hjälp att övervinna sina rädslor,  kanske skulle psykologen hjälpa till med det istället?

Ja, jag ska väl inte orda mer om psykologer som för det mesta är de som ställer dessa diagnoser, men ibland tror jag att deras kunskaper stjälper mer än den hjälper. Jag har hört psykologer tro att vanliga människor kanske är depressiva när de istället bara var trötta. Med vila, frisk luft och motion kommer man långt. Med det vill jag ha sagt att lita inte förmycket på olika psykologer utan tänk själv. Helheten hur vi lever är viktigare än vi tror och man kan göra mycket själv. Så läs med era barn, gå ut i friska luften, ät nyttig mat och ha roligt.

 

 

 

Tindra med Tinder

Det finns många åsikter om nätdejting, men ofta uttalar sig människor, som inte har provat. Nu har jag haft ett  konto på Tinder sedan några veckor och vad ska jag säga?

Ibland vaknar jag före väckarklockan och då roar jag mig med att se vilka som har gillat mig på Tinder över natten. Det brukar vara ganska många. De flesta sveper jag bort, men det händer att jag klickar på ❤️ för någon. Ett par har jag t.o.m. chattat med, men de flesta är inte seriösa. Någon visar sig bo jättelångt bort fast det på Tinder står att han bor i Stockholm, någon visar sig vara gift, men längtar efter ett äventyr och så finns han som chattar med så många kvinnor att han inte minns vem som är vem. En del är säkert också som jag ganska nöjda med att vara singlar, men så fick jag kontakt och stämde träff. Va? Vad hände?

Jo, vi sågs, promenerade, käkade lunch och jag badade. Fast det var egentligen fusk. Vi kände varandra sedan förut. Jag tror att detta var vår femte dejt på tio år. Rätt komiskt dock att det var via Tinder vi skulle ta kontakt med varandra igen. Vi är ju kompisar på Facebook sedan länge.

I alla fall vill jag påpeka att det är mycket, mycket lättare att hitta någon att dejta in real Life än på Tinder. För hur ska man kunna välja rätt via två, tre bilder och några rader med text? Det går inte eller det har i alla fall inte fungerat för mig. Kanske är jag kräsen, kanske har jag träffat för många karlar som inte alls passat mig, kanske vill jag egentligen inte träffa någon. Vem vet?

Tyvärr sätter jag inget större hopp till Tinder, men om jag vaknar tidigt imorgon bitti kommer jag att ligga där med tindrande ögon och svepa bort karl efter karl.

 

Tråkig och singel?

Jag må vara tråkig som nobbade väninnan och kollegorna och stannade hemma i kväll istället för att dansa på Café Opera eller på Grönan, men det kändes helt rätt.  För vet ni vad? Jag var trött och det får man väl vara ibland i min ålder?

Kanske är det så att väninnor och kollegor hoppas att jag ska träffa någon och bli kär. Det hoppas jag också, men hittills har alla intressanta män visat sig vara upptagna. Fast till en början säger de alltid något annat. Det finns hur många män som helst där ute som pratar vitt och brett om att de håller på att separera, men vid en närmare koll är de gifta och har inte en tanke på att skilja sig. Och då är jag verkligen inte intresserad.

En del män fattar det snabbt, andra tjatar och försöker ändå få till en dejt eller två. De ska ju snart skilja sig. Hon, frun är ju så tråkig och ointressant. De glömmer dock att jag har varit den där frun och jag har haft den där mannen. Det finns någon slags heder i mig. Som kvinna gör man inte så mot en annan kvinna om det inte finns speciella skäl förstås och det finns det ju sällan.

Jag är fortfarande väldigt glad över att var singel. Som i dag när jag tackade nej till danserna och lagade en fin middag till mig själv. Bara att slippa prata med någon efter en vecka med oändliga redovisningar, NP-tal, en fantastisk musikal, två teaterpjäser, en oförglömlig konsert, betygssnack, träning, omplantering av blommor, tvätt och städning kändes det som en befrielse.

Väninnan och kollegorna får dansa för sig själva. Istället njuter jag av koltrastens fågelsång utanför mitt fönster och att jag slipper de där karlarna som låtsas vara singlar.

Hemland

 

Han säger att det är så i mitt hemland.

Jag svarar att Sverige är mitt hemland. I Tyskland har jag bara varit en gång och då besökte vi Västtyskland. Därifrån är inte mina föräldrar.

Men om du har två utländska föräldrar är du ju inte svensk, säger han.

Jo, jag är ju född här och nu är jag svensk medborgare och allt. Det är här jag hör hemma.

Men, det hörs ju på efternamnet att du inte är svensk och hur dina föräldrar pratar sen, den där brytningen. 

Jag hör ingen brytning. Mamma och pappa pratar som de alltid har gjort och de är fortfarande glada över att vara i Sverige. 

Han går iväg och muttrar något att jag i alla fall inte är någon äkta svensk. Jag ser efter honom. Vad spelar det för roll? Om jag har bott här i hela mitt liv är det detta jag känner till. Tyskland är som en hägring och staden där min far är född i ligger förresten i Polen nu.

Vad ska du bli när du blir stor?

”Vad ska du bli när du blir stor?” Frågan ställer kollegan direkt till mig när jag kliver in i arbetsrummet. Utan att blinka svarar jag: ”Pensionär.” För det är ju i ärlighetens namn inte så många år kvar nu. Pensionen finns där framme inom en överskådlig tid.

”Fel svar”, säger hen och skattar. Det rätta svaret är influenser eller YouTuber för det är så våra elever på samhällsprogrammet svarar. Jag suckar och tänker att de där eleverna borde vara mer realistiska och sikta på att bli lärare eller sjukskötare eller satsa på något annat bristyrke. Herre Gud, alla kan väl inte vända ut och in på sig på YouTube eller kråma sig i nya kläder på en blogg.

På väg hem från jobbet funderar jag mer på frågan. Vad hade jag velat bli om jag varit ung idag? Hade jag varit en som gjort succé på Youtube? Ja, naturligtvis, absolut.

I lågstadiet hade vi något som kallades för roliga timmen. Vi elever kunde få uppträda inför klassen. Vi uppmanades att spela upp en sketch, sjunga, spela något instrument eller berätta en rolig historia. Eftersom detta var långt före mobilfilmadet finns inga av dessa ljuva stunder bevarade mer än i mitt minne, men oj så underhållande vi var. Ja, alltså min bästis Monica J och jag. Vi uppträdde i stort sett varje rolig timme. Roliga historier kunde vi många och spelade musik gjorde vi också. Hon klinkade på gitarren medan jag pep på flöjten.

Vårt verkliga succénummer var dock Tjong – smock sketchen. Den spelade vi många gånger och vi tyckte att vårt skådespeleri bara blev bättre och bättre varje gång. Sketchen gick till så här: Bästisen Monica J, blond och stark stod på scenen och jag Monika T, smal, liten och mörkhårig gick emot henne. I handen höll jag ett rån. ”Det här är ett rån”, skrek jag och viftade med rånet framför henne. Hon stirrade argt på mig och sen sa hon högt ”Tjong- smock” och drog några teaterrallarsvängar framför mig. Jag spelade träffad och föll framåt, hon fångade upp mig på axeln och bar ut mig ur klassrummet. Publiken jublade och applåderade, minns jag eller jag vill i alla fall minnas det så. Vi körde den här sketchen gång på gång och vi blev bättre och bättre på själva tjong – smockandet och fallet. De sista gångerna hade vi nog platsat i vilken cowboyfilm som helst. I alla fall trodde vi det själva.

Så här mer än femtio år senare har vi ett annat perspektiv. Min bästis vill minnas att när vår fröken ställde frågan om någon ville uppträda och vi räckte upp handen gjorde hon en grimas som uttryckte: ”Nej, inte de där två igen.” Vad barnen i klassen tyckte har vi aldrig fått veta riktigt. De vi försiktigt har frågat minns inte alls våra framträdanden.

Så vad ska jag bli när jag blir stor? Jo, jag ska bli pensionär och YouTuber. Jag ska bara fråga min (fortfarande samma) bästis Monica J om hon vill vara med på film. Vi kan kanske skaka liv i den där Tjong – smockscenen igen och vem vet? Kanske behöver Dramaten några starka kvinnor som kan slåss på scenen nu när en och annan våldsam karl fått gå.