Etikett: Monika Thormann

Här kommer min julklapp till alla mina läsare, en novell. GOD JUL!

Den där tomten 

Vi var överens om att vi skulle skiljas, Charlotta och jag. Det var hon som tog beslutet, men jag var helt med på noterna. Vi var för olika för att kunna leva hela livet tillsammans. Nu när jag ser tillbaka på vår sista jul ihop känner jag mig bara lättad, fast det är en enda sak jag inte kan släppa. Det är den där tomten. Han har etsat sig fast i min hjärna och jag kan inte mota bort honom.

”Du har väl köpt slalomskidorna”, ropade Charlotta. ”Ja då”, ljög jag och tänkte på hur jävla hysteriskt det var med julen varje år. Herre Gud! Det var väl bättre att köpa slalomskidor till Beatrice i februari, på vinterrean, när hon var med. Trots det gick jag raka vägen från kontoret till sportbutiken och skaffade skidorna. Snyggt inpackade tog jag med dem hem och ställde paketet i källaren så att inte Beatrice skulle hitta det. Man behövde ju inte direkt tillhöra Mensa för att lista ut vad det paketet innehöll.

Charlotta hade redan köpt en gran och trots det bara var den 21 december stod den redan i julgransfoten i vardagsrummet. ”Beatrice får klä den om två dagar”, sa Charlotta. ”Är hon verkligen intresserad av det?” sa jag förstrött samtidigt som jag nappade åt mig Dagens Industri, som jag inte hunnit läsa på morgonen. ”Hon är ju i alla fall sjutton år nu.”

Vi hade ständigt diskussioner om hur mycket jul vi skulle ha hemma. Jag tyckte att det räckte med en adventsstjärna, julskinka, några tända ljus, ett par pepparkakor och lite glögg medan Charlotta ville ha extra allt. Och då menar jag verkligen extra allt. Det var nog när hon frågade om jag ville vara tomte det året som hon slog in den sista spiken i skilsmässokistan. Det var då jag på allvar insåg att vi inte kunde leva ihop längre. Tomte åt en sjuttonåring? Nej tack!

Men trots att jag är något av en julhatare måste jag erkänna att Charlotta var en mästarinna på att skapa julstämning i hemmet. Lagom till Kalle Anka på julafton låg det ett magiskt skimmer över hela vårt hus som mycket väl hade platsat i en Disneyfilm. Överallt glittrade det av elektroniska eller levande ljus. En doft av hyacinter, pepparkakor och glögg spred sig genom alla rum så till och med jag blev på gott humör. Efter Kalle & C.o. åt vi av det fantastiska julbordet och sen var det bara att vänta på julklappsutdelningen. Jag hade ställt paketet med slalomskidorna i hallen och böjde mig framåt mot Charlotta för att viska: ”Ska du eller jag dela ut paketen?” Charlotta viftade bort mig och sa: ”Ja ha, då är det snart dags för tomten då.” Jag sökte ögonkontakt med henne för att få veta om hon eller jag skulle börja, men hon rörde inte en min, utan såg bara så där irriterad ut som hon ganska ofta gjorde.

Istället för att reta upp mig på henne värmde jag lite mer glögg ute i köket, sjönk ner i min favoritfåtölj och nappade åt mig fjärrkontrollen för att zappa mellan kanalerna. Då ringde det på dörren. Charlotta öppnade och in klev en tomte som på någon slags gubbdalmål skrockade: ”God jul” och ”Finns det några snälla barn här?”  När Beatrice med ett fånigt leende på läpparna svarade ja började tomten att dela ut paketen. Jag sökte ögonkontakt med Charlotta för att få veta vem det var bakom masken, men hennes välsminkade ansikte var vänt mot tomten och hon såg lika salig ut som när jungfru Maria beskådade Jesusbarnet i krubban. 

Tomten skrockade på och delade ut alla paket och innan jag hann säga något till honom hade Charlotta dragit ut honom i köket för att bjuda på glögg. Beatrice och jag satt kvar i vardagsrummet där pappershögen svämmade ut över golvet. ”Tack för skidorna pappa”, sa hon och drog ett finger över den blanka ytan. Jag mumlade: ”Var så god!” och reste på mig för att gå ut i köket och hämta en kasse till allt skräp. När jag öppnade köksdörren upptäckte jag något som gjorde att jag höll på att ramla baklänges. Där bredvid spisen stod Charlotta och tomten tätt tillsammans och kysste varandra intensivt. Trots att han hade tomtemasken uppskjuten i pannan kände jag inte igen honom.  Det var nu jag borde ha skrikit ”Nog!” eller ”Vad gör ni?” eller på något annat sätt påkallat deras uppmärksamhet, men det enda jag gjorde var att tyst backa och långsamt stänga dörren.

Vi var som sagt helt överens om att skiljas, Charlotta och jag och trots att varken hon eller jag har hittat någon ny partner än så saknar jag henne inte alls. Egentligen tänker jag nästan aldrig på de arton år vi levde ihop. Ibland tror jag att det beror på att vårt liv tillsammans var som en perfekt regisserad teaterpjäs utan innehåll och budskap. Det är bara ett enda minne som etsat sig fast i mitt huvud och fortfarande ställer till oreda. Det är den där tomten hon kysste. Vem var han? Varför kom han hem till oss? Och varför kysstes de så intensivt? Det grubblar jag på nästan dagligen. Jag kan helt enkelt inte glömma den där tomten. 

av Monika Thormann