Mr Bean, syrran, den engelskspråkiga damen och jag

För några veckor sen flög min äldre syrra och jag ner till Tyskland för att hälsa på vår yngre syrra. Vi flög billigt med Ryan Air och hade också bokat en hyrbil eftersom flygplatsen låg tre timmars bilkörning från stället där lillsyrran bor. Jag har kört bil kanske två gånger om året de senaste fjorton åren och förväntade mig att min äldre syrra som kör bil dagligen skulle köra. Hon hade för säkerhets skull bokat en automatväxlad bil eftersom hon hoppade runt på kryckor och bara hade ett friskt ben. När vi kom fram till hyrbilsdisken visade det sig att det inte fanns någon automatväxlad bil att tillgå. Jag erbjöd mig då att köra och i samma stund bjöd jag också in Mr Bean.

I mörkret på parkeringen letade vi reda på bilen. Det var inga problem för mig att starta den och backa ut, men parkeringen var dåligt skyltad och medan syrran fipplade med GPS:en snurrade jag runt alltmedan en engelskspråkig dam som gömde sig någonstans i bilen protesterade; ”gör en u-sväng nu, gör en u-sväng nu”, tjatde hon i ett.

Det fanns en bom vid parkeringens utfart och vid den stannade jag. Det var då Mr Bean tog över. Jag skulle försöka få ner fönstret men när jag ägde en bil sist fanns det en vev att veva ner rutan med. Nu var det översollat med knappar där istället. Hur fan får man ner fönsteret? tänkte jag och tryckte hej vilt på alla knappar i mörkret (med dålig syn dessutom) och bakom mig bildades en kö av andra bilar. Både syrran och jag började gapflabba och det tog därmed ännu längre tid att få in backen och krångla oss därifrån.

När vi skrattat klart tände vi ljuset, hittade rätt knapp och fick ner rutan. Återigen körde vi fram till bommen, tryckte på knappen, fick ut en biljett och rullade iväg. Vid nästa bom skulle biljetten stoppas in. Det var bara det att jag under tiden (eller var det Mr Bean?) hade lyckats trycka upp fönstret igen. Återigen började jag fippla med knapparna alltmedan alla möjliga och omöjliga funktioner satte igång på hyrbilen. När fönsterrutan äntligen rullade ner upptäckte jag att jag stannat bilen alldeles för långt ifrån apparaten som biljetten skulle stoppas in i. Akrobat som jag är eller åtminstone tror att jag är hävde jag mig upp och hängde mig ut genom rutan med hela överkroppen. Ännu ett skrattanfall kom över mig och när bommen åkte upp skrattade jag så att jag grät. Naturligtvis tog bilen då ett skutt och motorn stannade. Nu tjöt vi av skratt både syrran och jag och Mr Bean tog över helt. Bilen skuttade ut med flera motorstopp alltmedan den engelskspråkiga damen tjatade om vilket håll vi skulle åka åt. Vi hann precis undan innan bommen fälldes ner.

Med fönstret öppet, tårarna rinnande nedför kinderna, gapflabbande och den engelskspråkiga damen gömd i bilen for vi så iväg från flygplatsen. Efter en kilometer körde jag in vid en bensinmack, tryckte upp rutan (men jag lyckades öppna alla andra rutor också innan min sidoruta ville åka upp) skrattade klart, kastade ut Mr Bean och rullade sedan mot staden där lillsyrran bor. Den engelskspråkiga damen visade sig vara väldigt behaglig att ha med som resesällskap bara jag körde efter hennes instruktioner och vi kom efter tre timmars körning fram utan problem. Det är bara en sak jag fortfarande undrar. Var gömde hon sig egentligen den där engelskspråkiga damen? Och varför talade hon inte tyska?

3 reaktioner till “Mr Bean, syrran, den engelskspråkiga damen och jag”

  1. Fördelen med den engelsk sprakiga damen är att hon ber en (please)att svänga av till vänster mitt pa motorvägen medan den tyska damen beordrar en. Svänga vänster pa en motorväg är inget bra om man inte är i England. Kanske är det därför som hon är lite trevligare pa engelska vem vet??

Kommentarer inaktiverade.