Hur får vi ett bättre samhälle?

Efter läsårets första dag satt jag och funderade: Hur får vi ett bättre samhälle? Ett samhälle där människor hjälper istället för stjälper varandra?

Ett steg i rätt riktning är att när man har valet mellan att vara snäll eller elak, väljer att vara snäll. Det är faktiskt inte så svårt. Nästa vecka startar skolorna och det är där den nya generationen ska formas. Hur skapar vi människor som vill göra gott? Hur undviker vi att skapa monster som vill sabotera och förstöra?

Det fundrade jag på och så skrev jag den här dikten:

Rollen i den där teaterpjäsen

När jag fick rollen i den där teaterpjäsen

visste jag inte att min karaktär

skulle möta 

så många svamlande män

I hela första akten

mängder av uppblåsta viktigpettrar

som påfåglar struttade de runt

och ville alltid ha rätt

Med flera utbildningar i bagaget

framstod de som tysk-ungerska

doktor-doktor-typer 

allihopa

Dessutom var de gifta med fruar de lessnat på 

och i nästa andetag försökte de övertyga mig om

att vi skulle ses igen

 

När jag tackade för mig och gav mig av till andra akten

blev de sura och försökte protestera

De kallade mig både subba och frigid

Min karaktär var som en isbit och

brydde sig inte ett skit

levde bara som om ingenting hade hänt

Jag lärde mig skratta på rätt ställe

grät gjorde jag aldrig

 

I tredje akten blev det mera våldsamt

när de upptäckte att jag inte spelade dem i händerna

Ett stick i näsan

i en muskel

en snubbeltråd

en bruten arm och ett knä ur led

Min rollfigur blev utmattad

men stod ändå på scenen varenda kväll

 

Så kom vi till finalen

som på svenskt vis innehöll allt; 

droger, misshandel, utfrysning

men inte ens då föll jag ner i orkesterdiket

eller ens omkull

Jag visste bara att min karaktär var en ensam själ

som ville sitta i solen, vila och vara ifred

 

När vi tackade för applåderna

fick alla skådespelare blommor

utom jag förstås

Jag brydde mig inte alls

Fast i hemlighet

tänkte jag på den där bomben

jag ville placera under scenen

En vacker dag