Bojkotta OS i Sotji!

Efter att ha sett Uppdrag granskning är jag helt övertygad: ”Bojkotta OS i Sotji!” Med föräldrar som en gång flytt från DDR och en f.d. sambo från Ungern är jag tyvärr inte alls förvånad. Ryssland har aldrig varit och är inte en demokrati.

Sorgligast är att Gunilla Lindberg är så otroligt naiv och inte förstår vilken makt IOK egentligen har. Tyvärr är hon och de andra delegaterna i IOK alldeles för upptagna av att sola sig i glansen av att vara med i ”det viktiga gänget”, äta och bo gratis, mingla och beundra varandra.

 

100 poäng = 100 timmar!

Det finns fortfarande politiker som inte har fattat ett dugg när det gäller skoldebatten. När det kursutformade gymnasiet infördes hade en 100 poängskurs 100 timmars undervisning på gymnasiet. Sen såg kommunpolitikerna sin chans att spara pengar. I dag har en 100 poängskurs  i bästa fall 84 timmars undervisning. Det är för lite och därför klarar så många gymnasister inte kurserna. Gå in på Facebook och klicka gilla på min nystartade öppna grupp: 100 poäng = 100 timmar!

Hur man klarar skolan

Medan skoldebatten brusar, går ett stort antal elever i skolan. De ska trots skolkaos lära sig något och gå vidare i livet. Förvånantsvärt många gör det. De får bra betyg i alla ämnen och söker sig vidare till någon högre utbildning.

Hur gör de som klarar skolan bra?

Jo, här kommer några goda råd att följa:

  • Sov åtta timmar per natt.
  • Ät frukost.
  • Kom i tid till skolan och var stanna bara hemma från skolan när du är riktigt sjuk.
  • Stäng av och lägg undan din mobiltelefon när du är i klassrummet.
  • Sätt dig långt fram i klassrummet.
  • Ha med dig papper, penna och böcker till varje lektion.
  • Anteckna det läraren går igenom.
  • Ha en kalender (pappers eller digital) där du skriver in alla prov, läxor och också planerar ditt skolarbete. Skriv t.ex. upp när du ska göra olika läxor.
  • Lär dig hur din hjärna fungerar. Man minns bäst om man repeterar en läxa i flera dagar. Testa hur du lär dig bäst. En del lär sig genom att läsa, andra genom att göra mindmaps, läsa in det de ska lära och lyssna på det, skriva frågor och förhöra sig själva eller varandra. Andra lär sig genom att berätta för någon.
  • Planera ditt skolarbete.
  • Begränsa din tid framför datorn. Spela datorspel eller ”häng” på Facebook först när du är klar med läxorna.
  • Motionera! Det finns forskning som visar att de som tränar har bättre betyg än soffliggarna.
  • Ät nyttig mat.
  • Undvik alkohol och cigaretter.
  • Använd loven till att träna upp din läsning. Läs dagstidningar och böcker.Låna hem och läs tio böcker över sommarlovet, tre böcker på jullovet och minst en bok under kortare lov.
  • Uppmuntra dig själv och fira när du lyckas bra.
  • Skaffa dig kamrater som du kan plugga ihop med.
  • På UR.se  finns filmer i olika ämnen som du kan titta på gratis.

 

Praliner

”Ni bara sitter här och käkar era jävla praliner!” skrek jag åt min moster och mamma en nyårsafton för snart 40 år sedan. De orden har jag under åren blivit påmind om lite då och då. Nu är det jag som sitter här….

IMG_0062

 

Om att få kraft av sin ilska

När jag var kanske tio år rodde min bror, min äldre syster och tre andra barn ut med vår roddbåt en sommarkväll. Det var en tung, stor båt med plats för åtta personer och vi turades om att ro två och två med en åra var. Fjärden utanför Stensund låg blank och vi rodde snirklande från bryggan till en vik på norra sidan av Gälön. Där klev vi i land, gjorde fast båten och plockade fram våra metspön.

Jag minns inte om det nappade. Förmodligen drog min bror upp några abborrar medan vi andra inte fick något. Så brukade det vara. Han hade och har fortfarande någon slags magnetisk kraft som drar till sig fiskarna. Ibland var han snäll och bytte metrspö med mig, men det slutade alltid med att han drog upp nya fiskar med mitt metspö och jag satt där med hans onappade.

Efter en stund kunde jag inte sitta still. Det var inte bara det där med fisken som gjorde mig otålig. När solen försvann bakom ön blev vi inneslutna i ett moln av mygg. De surrade runt oss, lät som små miniatyr Formel 1- bilar och sög vårt blod. Vi började fäkta med armarna. En av flickorna som var med rev loss en ormbunke och viftade med den. Efter ett tiotal myggbett skrek jag: ”Jag vill åka hem!” De andra svarade inte. ”Jag vill åka hem!” gapade jag. Ingen tog någon notis om saken. Jag hoppade runt en stund viftandes och väntade. Runt, runt sprang jag på klipporna och viftade. Sen tittade jag på klockan. Den var nästan åtta och vi hade lovat att vara hemma kvart över. ”Klockan är åtta”, skrek jag för att göra de andra uppmärksamma på att det var dags att packa ihop metspöna och börja ro hemmåt. Ingenting hände.

Jag gjorde loss båten, klev i, ropade att det var dags att ro hemmåt.”Mamma och pappa blir arga”, hojtade jag.  Ingen svarade. ”Kom”, skrek jag samtidigt som jag slog ihjäl några blodiga myggor.”Det nappar nu”, svarade någon. ”Det skiter jag i”, skrek jag, gjorde loss båten,  satte de tunga årorna i årtullarna och började ro.

Då vaknade de andra till liv. ”Kom tillbaka Monika”, skrek de. ”Kom tillbaka.” För sent, tänkte jag, lipade åt dem och rodde med bestämda tag.

Eftersom jag var nästan minst i klassen när jag var tio så var det egentligen ett omöjligt uppdrag jag startat.  Vi hade alltid rott båten två och två utom min syster som ibland fick ro själv. Hon var tolv och nästan stor som en fullvuxen kvinna.

Den tunga båten gled lite ryckigt genom vattnet. Jag syntes knappt där jag satt i mitten och kämpade med årorna, men jag var envis och gnetade på utan uppehåll. Jag skulle hem!

Fågelvägen var sträckan kanske en och en halv kilometer, men eftersom jag rodde i zigzag blev det minst en kilometer längre, kanske till och med dubbelt så långt. Efter halva sträckan hördes inte mina syskons och de andra barnens röster längre för det hade börjat att blåsa upp. Nu kämpade jag i motvind. Båten som gick bäst om man satt många i den fångades lätt av vinden, men jag rodde bestämt utan uppehåll.

När jag närmade mig fastlandet hörde jag plötsligt pappas rop. ”Hallå! Har det hänt något?” Vår hund Pia som såg ut som en liten varg började skälla och yla. Ljudet studsade över vattnet. Jag svarade inte. Bet bara ihop och rodde på. När jag kom närmare bryggan hade de andra barnens föräldrar också dykt upp. ”Har det hänt något?” skrek de oroligt. ”Varför är du ensam?” och ”Var är de andra?” Jag svarade inte, utan släppte årorna och hoppade i land utan att ta med mig tampen till båten.

Pappa slängde sig i båten. Han såg sammanbiten ut och började ro som en besatt över viken till Gälön.

Jag minns inte vad som hände när de andra kom tillbaka. Inte heller minns jag om jag fick skäll. Jag minns bara att jag var arg i flera dagar.

Som vuxen har jag ibland tänkt på den här händelsen.  Vilken otrolig kraft jag fick av ilskan. Det var helt osannolikt att  lilla taniga jag skulle kunna ro den tunga båten i blåsten så långt. Men jag gjorde det. Som vuxen har jag förstått att jag alltid klarar mer än jag tror. Kanske lärde jag mig det, där i viken, utanför Stensund?