Mobbning på jobbet

Att värja sig mot mobbare är inte alltid lätt, särskilt när man inte vet vem mobbaren/mobbarna är.

Någon på min arbetsplats, en av Stockholms största gymnasieskolor, har regelbundet utsatt mig för mobbning. När jag tagit med en finare kulspetspenna hemifrån har den efter några veckor alltid blivit förstörd. Eftersom jag tänker gott om andra har jag tänkt att pennan var av dålig kvalitet, att någon lånat ut den till en ilsken elev som sabbat den, men när det häromdagen hände för femte eller sjätte gången blev jag rasande. Jag gick sist från jobbet, ganska sent på kvällen och det sista jag gjorde var att skriva med den nya fina pennan. Morgonen  efter fungerade den inte. Någon hade skruvat ur fjädern, som gör att man kan trycka ner stiftet och skriva.

Jag skrev ett brev. Vem är du som sabbar mina pennor? Varför gör du så mot mig? Vet du att det kallas mobbning? Vet du att det du sysslar med är sjukt? Sök hjälp och lämna mig i fred. Och så la jag pennan i en plastficka ihop med brevet på vårt köksbord.

Det var intressant att se mina kollegors reaktioner. Några smög efter väggarna och undvek mig, andra kom fram och beklagade vad någon galning gjorde mot mig.

Nu är det inte det enda som hänt. Härom dagen handlade jag fika till ett möte. Frukt och några vetelängder för 130 kr. Kvittot tejpade jag fast på ett A4 -ark, skrev inköp, läslyftsmöte Monika Thormann och la i en plastficka bredvid mitt skrivbord. Av tidsnöd bestämde jag mig för att registrera inköpet nästa dag. På morgonen nästa dag var dock plastfickan med A4-arket och det fasttejpade kvittot borta. Tack mobbare! Du snodde just 130 kr från mig.  Varför gör någon gör så?

I flera år faktiskt, så har det försvunnit prov från mitt skrivbord. När jag har rättat och delat ut proven så har elever sagt: ”Men mitt prov då? Jag var ju med?” Efter några veckor hittade jag de ”borttappade” proven på något konstigt ställe på mitt skrivbord där jag aldrig borde ha lagt dem. I början trodde jag att det var jag som var virrig, men när jag noga började bokföra vilka som skrev provet, vilka som lämnade in och förvarade proven i dubbla plastfickor och det ändå försvann prov insåg jag att jag hade att göra med en sabotör. Någon, antagligen en kollega, tar bort och flyttar saker från mitt skrivbord.

Jag gick till rektorn och hon lyssnade häpet. ”Vem kan det vara? Misstänker du någon?” Jag berättade att jag misstänkte alla tills motsatsen var bevisad. Men berättade också om mitt arbetslag där det rått en grabbig attityd, där man på en studieresa försökte supa mig under bordet, men inte lyckades för att jag kan tyska och beställde alkoholfria drinkar. Dessutom berättade jag att jag vid några tillfällen visste att någon av de här ”modiga männen” spetsat min drink med något uppiggande som gjort att jag inte sovit på två-tre dygn. ”Kan du peka ut exakt vem? sa hon. Jag skakade på huvudet. Men vad jag också sa var att flera män på skolan har, sedan jag blivit singel, uppvaktat mig. Det kan ju vara någon som är besviken på att jag inte har nappat och som hämnas! Själv tycker jag att det låter sjukt och långsökt, men man vet aldrig. Människor beter sig märkligt.

Vad gör man när en lärare på en stor skola blir mobbad och man inte vet vem mobbaren är?

Jo, man skickar offret till en psykolog. Ler ni nu? Det gör jag med. Är det inte ganska typiskt för svenska skola? Jag har gått med på att snacka med en psykolog en gång, men tänker sedan kräva att hen kommer till skolan och talar om mobbning med vartenda arbetslag. Jag försökte nämligen ta upp frågan i mitt arbetslag, men arbetslagsledaren ansåg att frågan inte passade på vårt möte. Behöver jag tillägga att jag sedan dess inte går på arbetslagsmötena?

I tisdags hade jag lektion med mina elever, vi lämnar klassrummet en stund för att gå till biblioteket. Jag låser. När vi kommer tillbaka har någon skrivit: ”Monika är bajs.” på tavlan. Det är bara lärare som kommer in i klassrummet. Behöver jag säga något mer?

Så vad ska man göra med en anonym motståndare? Blir det värre om man skriver om det på sin blogg eller skäms personen och slutar? Ja, det återstår att se.

En stark önskan har i alla fall infunnit sig i mig att börja träna boxning. Jag vet inte varför? Men sen undrar jag om man kan få skadestånd när man blir utsatt för mobbning? Jag skulle inte ha något emot att vara ledig med lön i ett år eller så? Vad säger facket? Fortsätt läsa ”Mobbning på jobbet”

När själen får grönska

Vågar du släppa in naturen i ditt liv? Vet du att växterna kommunicerar med varandra? Känner du till att barrskogen producerar fytoncider som stärker vårt immunförsvar? Och vet du hur naturen läker själen vid stressrelaterade sjukdomar? Kan du meditera?

Boken När själen får grönska av Eva Robild (Bonnier Fakta) är en faktabok om naturens läkande kraft, men den innehåller också konstnärliga bilder av Lina Karna Kippel, dikter och övningar man kan göra just i naturen.

Många lider idag av stressrelaterade sjukdomar och i den här boken får man veta hur naturen kan läka på alla tänkvärda sätt. Att meditera under ett träd, tala med träden eller finna en plats i naturen för vila, äta grönt, andas, yoga och bli glad i naturen.

Boken När själen får grönska  är inspirerande att läsa nu när dagarna blir längre och kroppen längtar efter att fyllas med kraft från växtligheten. Läs den!

 

Förlåt snälla Gunnar Ardelius

Mina elever och mina barn brukar skratta åt gamlingar och datorer. Häromdagen skrattade de åt mig.

Det hade skett en uppdatering av officepaketet och en liten ruta kom upp och ställde frågan om jag ville ha en bild i min profil. Ja, svarade jag och klickade på en av de få bilder som fanns i min jobbdator. Bilden på mig var tagen på en förlagsfest och vid min sida stod författaren och ordföranden i Författarförbundet, Gunnar Ardelius. Jag klickade också på något som jag trodde skulle beskära bilden så att bara jag kom med.

Någon dag senare gav jag respons på några texter. Vid varje kommentar som jag skrev såg jag att det var en bild, men den var liten och min syn är dålig så jag brydde mig inte, tittade aldrig på den ordentligt. Samma dag fick jag ett mejl från kollegan. Vilken fin bild hon har i sin profil, tänkte jag och när jag senare stötte på henne vid kopieringsapparaten sa jag det till henne. Du har också en fin bild, sa hon. Men vem står vid din sida? Din nya kille? Jag har ingen ny kille, svarade jag och gick konfunderad tillbaka till datorn där jag upptäckte att Gunnar Ardelius fanns med på min profilbild.

Efter en stunds skrollande  och klickande fick jag bort bilden. Tur att Gunnars fru inte sett den, tänkte jag.

Någon dag senare skulle jag återigen ge respons på en text. Vad dök då upp i marginalen? Jo, bilden på mig och Gunnar.

Nu ska jag försöka ta bort den igen.

Förlåt Gunnar Ardelius. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag är ingen stalker och det var inte min mening att såra din fru. Det är bara det där med tekniken som jag inte behärskar fullständigt. Du vet gamlingar och datorer.

Om att fira internationella kvinnodagen

På sociala medier ser jag att många firade den internationella kvinnodagen igår. Jag gjorde det inte.

Vad skulle jag ha firat? Att alla män i mitt arbetslag tjänar mer än jag? Att min närmsta chef som är en man bara jobbar för sånt som han personligen vill och glömmer att ta upp saker som någon annan i arbetslaget vill? Att mina fackliga representanter som givetvis är män har ganska så mycket högre lön än de flesta av oss kvinnliga anställda? Att jag i ett helt liv blivit utsatt för mäns försök att förföra mig och när de inte lyckats har de blivit elaka?

Nu kanske ni tycker att jag låter bitter. Det är jag. Vissa dagar skulle man vilja snabbspola förbi. Igår var en sån dag. Tyvärr kommer det nog fler. Fortsätt läsa ”Om att fira internationella kvinnodagen”