”Bygg inte murar! Ge karlarna en chans.”

I går var jag ute med syrrans tjejgäng. Vi käkade, drack, dansade och hade kul. Som alltid när jag är ute med tjejer får jag frågan varför jag fortfarande är singel. Det stör tydligen hur många som helst att jag inte har fastnat för någon av det manliga könet ännu efter sju år som ensamstående.

” Du måste ge dem en chans! Du får inte bygga murar runt dig.”

Själv anser jag att jag varken byggt murar eller inte gett karlar chanser. Jag menar: ”Ring bara om du är intresserad. Jag finns både på Eniro och på sociala medier.” Men det säger jag inte till syrrans väninnor för det är fredag kväll, musiken är rätt hög och det är skränigt runt oss. Istället säger jag att alla jag träffat hittills varit konstiga eller haft något slags problem. Sen slänger jag mig ut på dansgolvet och skakar loss.

Orden ’chans’ och ’murar’ skumpar dock runt i skallen under dansen och när jag ser en karl med trevligt utseende stå bredvid dansgolvet går jag fram och drar upp honom. Vi hoppar runt mitt emot varandra och bara efter någon minut frågar han på engelska om jag är från Stockholm. Jag svarar jakande medan han berättar att han är från Sydafrika, men bor i Stockholm sedan tre år tillbaka. Kul, tänker jag. En minut senare frågar han om jag varit i Sydafrika. Jag skakar på huvudet.  Då böjer han sig fram mot mig, spänner ögonen i mig samtidigt som han försöker se förförisk ut och säger:

”Jag vill åka dit med dig.”

Normalt att säga efter fem minuters dans, eller? Jag menar, vill man inte lära känna varandra först? Det kan ju vara så att han just dansar med en komplett galning.

Trött efter dansen sitter jag vid ett bord när näste man dimper ner bredvid mig.  Han ser snäll ut och presenterar sig med ett namn som jag redan glömt. Det säger något om mitt intresse, eller? I allafall frågar jag honom om han brukar gå hit ofta. Vad ska man annars säga. 😊

När han svarar hör jag att han har en dialekt. ” Är du från Småland?” utbrister jag. ”Nä”,  svarar han samtidigt som han gör allt för att skyla över dialekten och anstränger sig för att prata stockholmska. ” Jag har bott i Stockholm i hela mitt liv.”

Jag är dock inte döv och hör ideligen att han har spår av dialekt i sitt tal. Sedan pratar han på om skillnaden mellan talspråk och skriftspråk, kanske för att jag sagt att jag är lärare och för att han själv påstår sig jobba i mediebranschen. Du som läsare märker att jag redan här har tappat förtroendet för honom. Jag säger inte så mycket, men lyssnar desto mer. Plötsligt säger han:

”Jag själv använder väldigt mycket slang i mitt tal.”

Jag kan inte låta bli att höja på ögonbrynen för jag har inte hört honom använda ett enda slangord. Nåväl, vi blir som du förstår inte långvariga bredvid varandra.

En annan man hamnar bredvid mig och han öser direkt positiva omdömen om mitt utseende över mig. Han frågar om jag är gift och jag skakar på huvudet. Då håller han en lång monolog om förhållanden, äktenskap och frihet. Jag lyssnar lite halvslött för nu börjar jag bli trött. I nästa andetag berättar han att han funderar på att skilja sig. Jaha och vad ska jag göra åt det, tänker jag. Han fortsätter att berätta om sitt jobb. Ja, han snackar faktiskt oavbrutet. Stackars hans fru, tänker jag.

Eftersom han jobbar med något som tar honom runt i stort sett hela världen så frågar jag vilket land, vilken plats han mest tycker om. Han svarar LA. ”Är du där ofta”, säger jag. Han nickar. Då säger jag att jag skriver på en sak och skulle behöva veta namnet på en gata och ett kafé i LA. ”Kan vi lägga till varandra på LinkedIn eller Twitter eller Facebook?” vilket jag antar att en man som jobbar i den branschen han påstår sig jobba i har. Han svarar att han inte alls finns på sociala medier och sen låter det som om han knappt har mejl.

 Jag går till garderoben för att hämta ut min kappa och till min syrras väninnors förtret åker jag ensam hem.

Inte konstigt alls att jag är singel, tycker jag.

👍 med kvällen var dock att jag träffade en gammal elev. Han gjorde inte många knop i skolan, men slet nu hund inne på Café Opera.

Hur blir man integrerad?

Jag läser tidningen Turist från STF och finner en folder där jag uppmanas att rösta fram nya ombud till Riksstämman. Sakta ögnar jag igenom namnen och inser att alla klingar nordiskt utom två som låter amerikanska.

Med tanke på hur länge vi i Sverige haft invandring är det intressant att mångfalden inte är större i riksorganisationen STF:s ledning. Vad kan det bero på?

Jag funderar över mig själv som är en mycket väl integrerad andra generationens invandrare. Hur blev vi i min familj integrerade?

Jo, mamma och pappa såg till att vi deltog i allehanda aktiviteter efter skolan och på loven. Det var pyssel och knåp, simskola, skidåkning, skridskoåkning, körsång, frisksport och teater under barn- och ungdomsåren. Senare när vi blev äldre blev det simning, hockey och paddling. Min pappa startade till och med en kanotklubb i förorten där vi bodde.

Nu tror du kanske att vi var väldigt rika som deltog på så många aktiviteter. Där har du fel. Det mesta kostade inte så mycket förutom hockeyutrustningen, men brorsan fick vara målvakt och den utrustningen fick man låna. Man kan nämligen åka skridskor och skidor med begagnade grejer och i många föreningar kan man låna utrustning. Fråga! Dessutom har inte alla föreningar jättehöga avgifter för barn och ungdomar och jag har varit med om föreningar som sänkt avgiften för familjer som inte har det så bra ekonomiskt.

Det är en utmaning för svenskt föreningsliv att se till att fler barn, ungdomar och vuxna med icke nordisk bakgrund integreras i våra föreningar. Fortfarande när mina egna barn deltog i svenskt föreningsliv var de nästan alltid de enda med utländskt efternamn. Detta trots att vi bodde i Stockholm.

Jag vet att nyckeln till ett liv i Sverige med svenskar finns i scoutföreningar, simklubbar, hockeyföreningarna, fotbollsklubbar, kyrkokörer, skridskoklubbar, skidföreningar, orienteringsklubben och andra fritidsaktiviteter.

Man känner sig i början inte alltid bekväm överallt. Min syster och jag brukar skratta åt att vi inte alltid förstod koderna. Simtränaren sa en gång att att vi på en avslutning skulle ta med något gott att äta så skulle klubben bjuda på läsk. Syrran och jag tog med varsin skiva hembakat bröd med teewurst, som var det bästa vi visste. Alla andra barn hade potatissallad, rostbiff, köpta räkmackor och färdigköpt grillad kyckling som vi då i slutet på 60-talet aldrig hade smakat på. Simtränaren tyckte så synd om oss för att vi bara hade var sin macka så hon ville dela sin räklandgång med oss. Då skämdes vi nog lite men tänk vi skrattar åt det än idag.

Det är vid alla de där tillfällena som man känner sig lite avig och utanför som man formas och blir svensk.