Sju svåra år

Man kan välja hur man ser på livet. Du som har följt den här bloggen sedan starten vet att jag för det mesta är optimistisk. När saker och ting inte blir som jag tänkt har jag ändå lyckats se det från den ljusa sidan. Men ibland är även jag trött och håglös och då känns inte livet alltid så glatt. En sån dag skrev jag den här dikten:

Sju svåra år

Du sa att alla måste uppleva sju svåra år

(precis som när den där spegeln krossades under en hysterisk fest) 

innan det goda livet infinner sig

Jag kämpade i 

sju

fjorton

tjugoen

tjugoåtta

trettiofem

fyrtiotvå

fyrtionio

femtiosex

sextiotre

Och sen dog jag

I ensamhet

Nöjd nu?

Ensamhet

Ofta njuter jag av ensamheten, men det finns tillfällen då jag önskar att jag hade en nära vän, en vän som jag kunde lita på. Tyvärr har jag bara massor av bekanta på Facebook och den där riktiga vännen saknas faktiskt. Jag tror att den har gjort det i hela mitt liv. Vad det nu beror på kan jag ju fundera på resten av livet.

Någon dyster kväll för några månader sen skrev jag den här dikten:

 

I fred

 

Ett helt liv med glåporden

brummande runt mig

som stora hästflugor

begär jag bara att 

få vara ifred

 

Vid det här laget

borde du veta

att jag bär min stolthet

som en tiara

Vissa dagar skaver den

andra dagar gör den mig 

till en mycket ensam stjärna

 

Ur min ensamhet 

kryper snart likmaskarna

De är inget uppmuntrande sällskap

Longingforlove.se – boka redan nu!

Den 14 mars 2022 släpps min roman longingforlove.se (Ordalaget förlag). Det är en feelgoodroman om Ruben och Cecilia som träffas på en skrivarkurs på Sörmlands vackraste plats, Stensunds folkhögskola. Boka den redan nu!

Boka longingforlove.se på adlibris

Stensunds folkhögskola

Morgonyoga på dansbanan i Stensund

Visst är det vackert? Mer information om romanen kommer snart. Håll utkik!

Lägger du dig i?

Är du en sån som lägger dig i vad andra gör? Som har synpunkter på hur ofta andra människor tränar, vad de äter, hur mycket de jobbar eller hur de städar? Jag har hela livet haft människor runt mig som har haft synpunkter på att jag rör mig för mycket och är för energisk. I hela mitt liv har folk sagt åt mig att sätta mig ner och ta det lugnt. Det gör jag ibland. Jag kan slappa i flera dagar i rad, men jag vill bestämma det själv, aldrig på order av någon annan.  Ibland blir jag rätt irriterad på när folk säger: ”Va, ska du gå till gymmet nu? Tränade du inte för några dagar sen?” eller ”Ska du gå en promenad fast du har jobbat hela dagen? Är det verkligen nödvändigt?”

Jag tror att vi föds med olika slags energi eller espri i kroppen. Förmodligen har jag ganska mycket espri i mig och behöver kanske röra mig mer än andra.

I alla fall så skrev, en dag när jag var irriterad på någon som tyckte att jag hade ett för högt tempo och hann med för mycket, den här dikten:

Vad mig anbelangar

Vad mig anbelangar

ska du skita i mitt tempo

om jag motionerar mycket 

eller litet

Om jag flirtar med många

eller få

Om jag låter min städiver go nuts

eller om jag bara latar mig

Det berör bara mig.

Och förresten,

du kan dra dit pepparn växer

Men se till att det blir extra långt bort

så jag slipper möta dig 

på nästa

charterresa

Tjuvlyssnat

Du som har följt den här bloggen vet att jag älskar att tjuvlyssna på människor. En dag i somras, när jag var på promenad utefter vattnet passerade jag en mamma och hennes lille son. De småpratade med varandra om ditten och datten. När de kom fram till en bryggan sa mamman: ”Se så vackert det är. Vattnet och solen och vågorna.” Sonen såg ut över vattnet och just när jag passerade dem sa han: ”Mamma, vad fanns det här innan vattnet kom?” Jag kunde inte hålla mig utan vände mig och sa att det var en klok och närmast filosofisk fråga som vi kunde fundera på resten av sommaren.

På berget i solen satte jag mig ner för att fundera och njuta av solen. Efter en stund kom en man och en kvinna i för mig ung ålder (de var kanske 25-30). jag tjuvlyssnade på deras samtal och sen skrev jag den här dikten:

På badklippan

Jag vill inte veta vem av er som träffar kompisar för många gånger i veckan.

Jag vill inte höra vem av er som betalar mest för maten ni äter.

Och ungarna ni tänker skaffa tycker jag redan synd om.

Hallå! 

Livet går inte att mäta med en linjal.

Det borde ni tänkt på innan ni flyttade ihop. 

Fast ni tänkte väl aldrig?

Var det den syrendoftande förälskelsen 

som gjorde er så vimmelkantiga

att ni föll i samma säng och sen blev kvar?

Vissa stannar hela livet

andra lockas av frihetens soliga löften

Några blir besvikna och

börjar tjata igen

fast med en annan person

  

MATEN, RÄKNINGARNA, STÄDNINGEN och 

TVÄTTEN

Jag blir avskräckt bara av att lyssna på er 

Kan ni inte vara tysta?

Vill bara sitta på en klippa vid Mälaren och tänka på

vad som fanns där innan vattnet kom.

Kyrkoval och orgel

Du glömmer väl inte att rösta i kyrkovalet imorgon? Det är din chans att välja hur kyrkan ska verka i samhället de närmaste fyra åren.

Jag brukar rösta och har gjort så de senaste valen. Vid förra eller förrförra valet var den stora frågan i min församling om orgeln skulle bytas ut. Jag röstade på något parti som inte ville satsa flera miljoner på en ny, skitdyr orgel. Vilket minns jag faktiskt inte, men jag skrev den här dikten:

I kyrkan

Jag kan inte med orgelmusiken

sa pappa

Och jag började lyssna

på pipen

och 

tjuten

och 

de kvävda suckarna

Sen sjöng kyrkoherden

falskt

Och jag la bara en krona

i kollekten

Tröttsamt babbel

 

Nu är all verksamhet igång som vanligt igen. Jag som har hundratals människor omkring mig hela dagarna måste erkänna att det är ganska tröttsamt ibland. Vissa dagar längtar jag faktiskt tillbaka till coronaisolering med undervisning och möten på distans. För allt som sägs människor emellan behöver inte sägas. Nåväl, jag skriver ju som bekant av mig och för några veckor sen skrev jag den här dikten:

De där skådespelarna

blir inte du också trött

på de där

SKÅDESPELARNA

som spelar sina roller 

DYGNET RUNT

som om Hamlet tjatar

to be or not to be

UTAN UPPEHÅLL

och Ofelia beger sig 

to the nunnery

för att slippa höra

(Fast vad hörde hon där? 😲 )

Idag finns det öronproppar och hörlurar

men ibland vill jag bara be dem att

HÅLLA KÄFTEN

Avlyssnat

Brukar du irritera dig på människor som talar för högt i telefonen? Jag är ganska bra på att strunta i dem, men en kväll i våras gick jag och satte mig på berget vid vattnet för att titta på utsikten. Framför mig satt en kvinna i oidentifierbar ålder. Hon pillade på sin telefon. När hon började samtala med någon med alldeles för hög röst skrev jag den här dikten:

Måste du prata?

Måste du prata så högt i din telefon. Är du inte ledig nu? Alla vi på klippan vet nu vad din kollega sa idag. Kallade hon verkligen er mellanchef för tyrann? Jag tycker att han mer verkar som ett rovdjur. Kanske en vildkatt med hög svansföring? Det var i alla fall vad din kollega sa häromdagen när hon underhöll oss här på klippan. Hon pratade en hel timme om företaget ni arbetar på. 

Den där Maja verkar inte lätt att tas med och Linus borde ni kanske försöka bli av med. Är det verkligen sant att Moa har sagt upp sig? Från familjeföretaget? 

Hör du inte att vi börjar bli intresserade av hur det går på ert jobb. Mest intressant var det när din kollega pratade med er chef. Då lyssnade vi alla med spänning. Du anar inte vad hon sa om dig.

Hur får vi ett bättre samhälle?

Efter läsårets första dag satt jag och funderade: Hur får vi ett bättre samhälle? Ett samhälle där människor hjälper istället för stjälper varandra?

Ett steg i rätt riktning är att när man har valet mellan att vara snäll eller elak, väljer att vara snäll. Det är faktiskt inte så svårt. Nästa vecka startar skolorna och det är där den nya generationen ska formas. Hur skapar vi människor som vill göra gott? Hur undviker vi att skapa monster som vill sabotera och förstöra?

Det fundrade jag på och så skrev jag den här dikten:

Rollen i den där teaterpjäsen

När jag fick rollen i den där teaterpjäsen

visste jag inte att min karaktär

skulle möta 

så många svamlande män

I hela första akten

mängder av uppblåsta viktigpettrar

som påfåglar struttade de runt

och ville alltid ha rätt

Med flera utbildningar i bagaget

framstod de som tysk-ungerska

doktor-doktor-typer 

allihopa

Dessutom var de gifta med fruar de lessnat på 

och i nästa andetag försökte de övertyga mig om

att vi skulle ses igen

 

När jag tackade för mig och gav mig av till andra akten

blev de sura och försökte protestera

De kallade mig både subba och frigid

Min karaktär var som en isbit och

brydde sig inte ett skit

levde bara som om ingenting hade hänt

Jag lärde mig skratta på rätt ställe

grät gjorde jag aldrig

 

I tredje akten blev det mera våldsamt

när de upptäckte att jag inte spelade dem i händerna

Ett stick i näsan

i en muskel

en snubbeltråd

en bruten arm och ett knä ur led

Min rollfigur blev utmattad

men stod ändå på scenen varenda kväll

 

Så kom vi till finalen

som på svenskt vis innehöll allt; 

droger, misshandel, utfrysning

men inte ens då föll jag ner i orkesterdiket

eller ens omkull

Jag visste bara att min karaktär var en ensam själ

som ville sitta i solen, vila och vara ifred

 

När vi tackade för applåderna

fick alla skådespelare blommor

utom jag förstås

Jag brydde mig inte alls

Fast i hemlighet

tänkte jag på den där bomben

jag ville placera under scenen

En vacker dag

Pandemi, DDR och perspektiv

Det skrivs i media om olika människor som drabbats av pandemin som varat i ett år. Om man sätter det i ett perspektiv och ser tillbaka i historien så verkar det ganska fånigt. Vad är väl ett år jämfört med ett helt liv? Jag kunde inte låta bli att skriva den här dikten.

DDR

Han framstår som ett offer

Det är verkligen synd om honom

Fick inte passera gränsen till Norge på en månad!

Den stackarn.

För oss fanns en gräns

som inte fick passeras

under ett helt liv