Författare Monika Thormann
Det skrivs i media om olika människor som drabbats av pandemin som varat i ett år. Om man sätter det i ett perspektiv och ser tillbaka i historien så verkar det ganska fånigt. Vad är väl ett år jämfört med ett helt liv? Jag kunde inte låta bli att skriva den här dikten.
DDR
Han framstår som ett offer
Det är verkligen synd om honom
Fick inte passera gränsen till Norge på en månad!
Den stackarn.
För oss fanns en gräns
som inte fick passeras
under ett helt liv
Om någon undrar hur det går med akvarielivet kan jag tala om att jag fortfarande bor i ett. Vad då? undrar du kanske. Ja, titta här:
Att ha plast för alla fönster gör inte livet roligare direkt.
Men jag tillhör inte de deppiga. Större delen av tiden är jag ju på jobbet och när jag är hemma kan jag ju faktiskt gå ut. Ibland går jag till utegymmet och andra gånger har jag vinterbadat.
Man kan fördriva tiden med att skriva också. Här kommer en nyskriven dikt:
Stop the repeat
Det är som om du
har spelat in dig själv
och spelar upp samma jävla repliker
hela tiden.
Jag vet inte vad jag ska svara.
Stop the repeat!
Här kommer ett recept på ett fantastiskt gott bröd. Det har jag bakat i många år och det är faktiskt väldigt lätt att baka. Du behöver ingredienserna nedan och ganska mycket tid.
Monikas linfrölimpa med dinkelmjöl
Jag delar alltid bröden i två delar och fryser in, men nybakat är förstås godast.
Det börjar bli segt att jobba hemifrån, men än går det. Ibland saknar jag kollegorna, men vissa dagar känns det som en lyx att hinna köra yoga på morgonen, gå en promenad på lunchen och medan jag undervisar både hinna tvätta och låta bröddegen jäsa.
Det gäller att hålla sig sysselsatt i isoleringen och det har jag egentligen inga stora problem med. Yoga, hemmaträning (med gummiband och kroppen som redskap), serier och filmer på tex svt-play, bakning, radio och poddar (idag lyssnade jag på Tysklandspodden), matlagning, promenader, utegym och så såklart läsning. En vän till mig frågade om tips på böcker. Jag skrev ihop en lista till henne och här kommer den till dig med:
Snart kan vi säga tack och hej då till 2020. Överallt läser jag att det var det sämsta året någonsin. Folk är arga, besvikna och fortfarande rädda och ängsliga för att bli smittade av viruset covid-19. Med all rätt kanske, men året då? Var det så dåligt egentligen?
När jag skrollar mig igenom årets bilder ser jag att jag läst kanske 60 böcker, gjort utflykter till fots och med cykel runt stan, varit mer i skogen än andra år, badat, paddlat, mediterat, skrivit, haft många Facebook-möten och träffat barnbarnet. (Jag bestämde mig direkt när pandemin kom på tal att henne ska jag fortsätta träffa en gång i veckan och så har vi gjort. fast vi har varit mycket utomhus.) Arbetsmässigt har jag fått prova på att undervisa på distans vilket jag faktiskt tycker är rätt okej.
Som många andra saknar jag att mingla med folk, äta middagar ihop och att kramas. Fast det har jag gjort ibland ändå.
Utegymmet som jag besökt många gånger under året är okej, men när det regnar oavbrutet i flera dagar lägger stockarna som man ska lyfta på sig några kilo. Det blir tungt och dessutom är det lite enformigt. Ibland behöver man den där glada instruktören som på gruppträningspassen hejar på en så man gör några armhävningar extra. Visserligen var jag med i en armhävningsutmaning på Facebook, så svag är jag inte, men kanske lite uttråkad över att mest träna ensam hela tiden.
Imorgon kväll höjer jag en skål för 2020 som trots pandemi inte var helt bortkastat och säger välkommen 2021. Det kommer att bli bra.
GOTT NYTT ÅR!
I år kommer fler än någonsin sitta ensamma på julafton och det kommer att kännas ensamt. Jag kommer att träffa mina barn och mitt barnbarn på julafton, men annandagen då alla mina syskon med familjer och även pappa alltid brukar vara här på kalkonmiddag ställs in. Det känns tråkigt, men inte livshotande. Det kommer fler jular och andra tillfällen att umgås. Min förståndige bror (i alla fall ibland) ringde och sa att när vår pappa (91 och 1/2 år) är vaccinerad mot covid-19 ska vi ses och fira. Vi hoppas att det redan blir i februari eller mars.
Tills dess fortsätter jag att läsa böcker, gå promenader (mitt ena knä hindrar mig tyvärr från löpning) och besöka utegymmet i närheten. Eftersom jag dessutom lägger jag till diverse övningar utan redskap känner jag hur jag blir starkare efter varje gång.
Jag tänker att julen förutom mat och umgänge med släkten är en tid för ro. Du som är rastlös behöver förmodligen tagga ner och du som är ensam behöver våga ringa den där släktingen eller vännen som du har tänkt ringa, men inte gjort. Dessutom kan du tänka på vad du kan känna dig tacksam över i år. Det finns nämligen alltid väldigt mycket att vara tacksam för. Min mormor (född i Bromberg i nuvarande Polen, dåvarande Tyskland, 1902) sa alltid när vi samlades för att fira jul: ” Barn, se hur mycket mat vi har. Tänk så många jular vi inte har hade någonting att äta.” I det perspektivet är vi 2000-tals människor mycket bortskämda. Vi här i Sverige har sluppit krig, har sluppit flykt och har egentligen allt som behövs för ett värdigt liv. Att vi just i år inte får träffas hur vi vill är bara en bagatell.
Så ring till en släkting, en vän eller titta på ett bra tv-program. Har du inte sett julkalendern, Mirakel i år, så se den på SVT – play. Jag har sett alla avsnitt och det är nog första gången på femtio år. Eller läs en bra bok. Du vet väl att du kan ladda ner e-böcker från bibblan helt gratis? Passa också på och gå en promenad när det är ljust och var tacksam för att just du har mat på bordet, vin i glaset och är vid liv. Många människor på vår jord kämpar för sin överlevnad precis så som min mormor fick göra flera gånger under sitt liv.
Och om du har väldigt, väldigt tråkigt kan du alltid läsa mina gamla blogginlägg. Ett handlar om att fira jul som singel och i ett annat kan du läsa en novell med jultema. Länkarna hittar du här nedanför.
GODJUL!
Hur är det att bo i ett akvarium?
Det har jag alltid undrat. När jag växte upp fanns det nämligen alltid minst ett akvarium i vårt hem. Min pappa var och är fortfarande akvarist. Vi hade alltid ett stort akvarium i vardagsrummet med vackra och intressanta fiskar och när jag hade fyllt tolv och vi flyttade till en större lägenhet och inte längre behövde bo sex personer + en hel drös med dagbarn i en trea på 73 kvadrat skaffade pappa förutom det stora akvariet, tre eller fyra eller var det fem små akvarium för att odla yngel i. Dessa akvarium stod på en hylla på den lilla toaletten ovanför toastolen. Jag vet att Christian, ett av våra dagbarn mindes exakt hur många akvarium det var. Han brukade räkna dem när han stod och kissade, berättade han för mig för några år sen.
I alla fall har jag i hela mitt liv haft en massa akvarium runt omkring mig. Något år hade jag som vuxen också ett eget akvarium. Ja, hemmet var ju inte bara mitt. Där fanns en man och ett barn också, men sonen som då var två eller tre år gammal matade de stackars fiskarna med banan och ja ni förstår. De dog.
Nu börjar ni säkert undra varför jag inledde detta blogginlägg med att fråga om hur det är att bo i ett akvarium. Är ni otåliga? Häng kvar! Det kommer snart.
När min pappa blev pensionär skaffade han 52 akvarium och började odla diskusfiskar på ett professionellt sätt. Han blev något av en expert och tillbringade många timmar i källaren där de flesta akvarium stod. Han bytte vatten, (vilken vattenåtgång de måste ha haft) odlade mjölmaskar, odlade små minkräftor, fångade vattenloppor, beställde specialfiskmat från Tyskland och gick ut i trädgården och plockade mangold som fiskarna älskade. Till slut fick han ett diplom att han var den bästa diskusfiskodlaren i Europa. Vi var alla mycket stolta utom mamma förstås som fick nöja sig med en man i källaren som ägnade all sin tid åt fiskarna.
Någonstans då blev vår mamma sjuk. Pappa tömde det ena akvariet efter det andra på vatten och nu har han faktiskt bara ett par kvar. Fast vilken 91-åring har fortfarande ett par akvarium? Jo, min pappa.
Ni som fortfarande läser den här texten tänker väl att nu får hon väl ändå komma till saken. Hur var det med det där att bo i ett akvarium? Jo, det kan jag tala om. Nu.
Det är tyst och instängt. Hur jag kan veta det? Jo, just nu lever jag med tjock visserligen genomskinlig plast tätt tejpad över mina fönster. Inget av dem går att öppna och utanför finns en byggnadsställning som är omsluten av vit plats. Några intryck från yttervärlden göre sig icke besvär.
Så här lever jag för mig själv med mina tankar och jag undrar bara en sak. Vilken sort fisk är jag egentligen? Jag är ganska bra på att simma.
Jag vet inte om ni har lagt märke till att det idag den 11/11 är alla singlars dag. Jag som varit singel i ganska många år nu har av någon anledning fått en mängd rabatterbjudanden på sportkläder och kontaktlinser dagen till ära. Hittar jag en partner med rätt sportutrustning? Ja, det kan ni ju fundera på. Det är ju ganska folktomt på träningsanläggningarna nu i coronatider så chansen att träffa någon där är nog minimal.
En livscoach som jag känner skriver på Instagram att man för att hitta rätt partner måste tänka på vad man sänder ut. Hon ber oss att fundera på hur våra skyltfönster ser ut. Om man skyltar fel träffar man fel sorts partner. Om man skyltar rätt kommer den rätta att dyka upp. Jag som har skyltat på många olika sätt brukar fundera på det ibland, men inte dyker det upp någon för det. Kanske måste jag anstränga mig mer? Kanske måste jag jobba på det? Eller kanske är det så att jag inte är så angelägen att träffa någon egentligen. Vem vet? Just nu är min lägenhet dessutom omgärdad av byggnadsställningar. Det gör det lätt för Romeo att klättra upp och knacka på, men eftersom det är plast för fönstren kommer jag inte att se honom. Kanske dags att köpa nya kontaktlinser?
Hon förde gaffeln mot munnen och åt själv utan att spilla. Drygt två var hon, min efterlängtade dotter. Pratade duktigt och ville lära sig allt fort, bli stor, kunna allt, som sin sex år äldre storebror.
Så lägger hon ner gaffeln. Tittar på mig och utbrister: ”Jag är så skicklig, så skicklig.”
Jag undrade var hon lärt sig säga så? Vem hade sagt så till henne? Någon på dagis? Det var Oma och Opa som sagt så. De hade passat barnen några dagar tidigare och var imponerade över hur fint hon åt.
Orden: ”Jag är skicklig, skicklig”, använde hon ofta när hon var liten. Och hon var just det, skicklig på väldigt, väldigt mycket. Senare när självkritiken växte blev hon generad när någon sa att hon var bra på något. Och fortfarande fnyser hon när jag påminner henne om vad mycket hon kan.
Jag tänker att vi behöver höra och säga just de orden, att vi är skickliga, ofta. Speciellt nu i coronatider när många ugglar ensamma i eget bo. Så beröm dig själv när du har städat, diskat, lagat den där goda middagen, gått den där promenaden eller kört det där yogapasset och säg de där orden som du bör höra varje dag. ”Jag är så skicklig, så skicklig.”
Och strunta i om någon negativ surmupp hör dig. Gör dig själv glad. Det är i alla fall påsk nu.
GLAD PÅSK!