#metoo

Rörelsen #metoo kom inte en dag förtidigt. Alla kvinnor jag pratar med har råkat ut för än det ena, än det andra. Jag skriver ”råkat ut” för det är så vi hittills sett på det. Något har hänt, man har skakat av sig och gått vidare med skiten hängande efter. Inget att bry sig om, inget att anmäla. Istället tankar på att jag borde inte gjort si eller så.

Jag om någon vet hur lite stöd man som kvinna får om man anmäler män på sin arbetsplats. (Se tidigare inlägg.) Det är männen som tas på allvar, det är männen det är synd om. På min arbetsplats ordnades ju till och med ett möte där de kränkta männen fick tala ut och där de begärde en ursäkt av mig för att jag anmält dem. Jag gav dem ingen ursäkt och kommer aldrig att göra det.

Förhoppningsvis kommer #metoo att väcka chefer på arbetsplatser, inte bara när det gäller sexuella kränkningar utan förhoppningsvis kommer de också fundera på vem/vilka de lyssnar på? Är det först när en man upprepar det en kvinna sagt förut som chefen lyssnar? Är det mannen i en arbetsgrupp som får cred för det goda arbetet via höjd lön? Bara för att han är man? Medan det egentligen är kvinnorna som står för grovjobbet? Är det mannen som chefen vänder sig till när hen vill veta hur det går med arbetet i gruppen? Med trettiofem års erfarenhet från skolans värld kan jag svara ja på varenda fråga.

Med ett en månad gammalt barnbarn som är en flicka önskar jag henne en mer jämlik värld än den jag har levt i. Och den världen tror jag på. För när jag ser min son i make/papparollen vet jag i alla fall att jag har gjort något rätt i livet.

Kvinnor! Se till att#metoo blir en vändpunkt för ett juste samhälle för justa kvinnor och män. Låt de goda krafterna äntligen ta vid och spridas som ringar på vattnet!

Saknar du aldrig någon?

”Saknar du aldrig någon?” undrar väninnan som hängt med sedan barnen var små.

”Nej”, säger jag först, men sen funderar jag ett slag. Låter blicken löpa efter den långa bardisken på Riche och gräver in på djupet i mina känslor. ”Jo”,säger jag. ”Jag saknar någon. I min hall står det en trasig lampa, en trasig brödrost, en kasserad datorskärm och en hel kasse med annat elskrot som måste köras till tippen. Tänk om jag hade en partner som kunde köra dem dit? Inte för att jag inte klarar det själv, men ändå att någon gör något för en ibland. Att man hjälps åt med det där tråkiga. Det saknar jag. Och så alla gånger jag sitter vid datorn och det uppstår något krångel. Då skulle den där Apple – experten inte vara så dum att ha i närheten. Men annars? Nej.”

Istället funderar jag vidare när jag åker hem om jag vill ge plats för någon i mitt liv. Dela vardagen med någon? Och tänker att det inte alls känns viktigt. Det som känns viktigt i livet just nu är att få hålla det lilla barnbarnet Nike i famnen och vyssja henne till sömns. Den kärleken som jag känner till mina barn och nu mitt lilla barnbarn vill jag verkligen inte vara utan.

 

Fröken med guldglans

Så fick jag efter många års slit som lärare lite guldglans via en elev som jag hade 1982-1985 på Fittjaskolan. Skådespelaren Dragomir ”Gago”  Mirsic showade i programmet Klassfesten TV4 där han tävlade mot Magdalena Forsberg. Naturligtvis vann Gago. Något annat hade jag inte väntat mig. Han var redan som trettonåring en idrottskille som var mycket tävlingsinriktad och med nerverna på rätt ställe.

I programmet fick jag frågan om varför Gago var med i elevrådet. Jag svarar något om att han ville ha rättvisa och så var det, men ett svagt minne om en strid om något pingisbord har efter programmet gjort sig påmint. Kanske var det så?

I alla fall var det mycket roligt att återse min första klass. Att de numera är stabila vuxna med bra jobb och familjer är skönt att veta. Kloka människor var de redan då på åttiotalet.

När programmet spelades in i våras fick jag frågan om jag någon gång var orolig för Gago. Nej, svarade jag. Han var en idrottskille med rätt inställning till livet. Såna klarar sig alltid. Och det har han ju gjort med råge trots att han i några år var lite illa ute.

Den energi och kraft som fanns hos eleverna i Fittjaskolan på åttiotalet har jag sällan stött på under mina trettiofem år som lärare. Roligt att en av dem blivit en superkändis och ännu roligare att jag fick vara med på ett hörn.

Sist jag syntes i TV – rutan var just 1982 eller om det var 1983. Då pratade jag om hur viktigt det är att ha flytväst när man paddlar i programmet Anslagstavlan. Tyvärr ägde jag varken TV eller video på den tiden så hur jag tog mig ut i rutan då vet jag inte, men man kan säga att cirkeln är sluten nu trettiofem år senare när jag får några sekunder of fame i programmet Klassfesten.

 

 

Frukostgröt med frukt, kanel och mandel – recept

Vad äter du till frukost? Har du fastnat i yogurt- och mackträsket eller tillhör du dem som inte äter någon frukost alls?

Jag försöker att variera frukosten. När jag har bråttom  till jobbet blir det bara en tallrik gröt och har jag längre tid på mig kan det bli både äggröra eller kokt ägg, smörgåsar och frukt.

Att alltid äta havregrynsgröt med lingonsylt och mjölk kan bli lite enahanda. I somras, när jag var på hälsovecka på segelfartyget Ariel fick jag prova alla möjliga varianter på havregrynsgröt. I morse kokade jag ihop en bulldoftande gröt på det jag fann i kylskåp och skafferi. Här kommer receptet:

1 dl havregryn

1-2 tsk linfrön

ett litet äpple i bitar

tre- fyra torkade aprikoser i bitar

russin

kardemumma

kanel

hackad mandel

2  – 2,5 dl vatten

Koka upp och sjud några minuter medan du rör om hela tiden.

Servera med mjölk eller havremjölk.