Vi ska ses på ett kafé väninnan och jag. Hon låter deppig. Det stämmer. Hon är deppig. ”Det är höst”, suckar hon. ”Och sen kommer vintern”, forsätter hon. Hon kör på så och klagar över vädret, över jobbet, över att hennes relation med mannen inte fungerar och jag lyssnar lite halvhjärtat. Efter en stund kommer två av hennes väninnor förbi. De kör på i samma stil. Medelålders kvinnor som har allt men ändå är missnöjda med livet.
Jag säger inte så mycket, lyssnar mest och funderar varför jag skiljer mig så mycket från dem? Varför jag inte ser så svart på livet? Ju mer jag lyssnar, desto mer övertygad blir jag att de lever upp till sin egen olycka. Det är nästan så att de triggar varandra. ”Vad gör er glada och lyckliga då?”frågar jag till slut. Det blir alldeles tyst. Det är så att de inte kan svara på den frågan. ”Vad gör ni för att bli glada då?” fortsätter jag. ”Tittar på film”, svarar den ena. Men så fortsätter hon att säga att det kan man ju inte göra hela kvällarna. Jag undrar då om det inte finns annat de kan göra? Motionera? Gå en kurs? Läsa? ”Det är så jobbigt” svarar den andra. ”Hinner inte”, svarar väninnan. ”För dyrt”, svarar den första.
När jag går hem tänker jag att de är bortskämda, men också att de själva är sin största fiende.
