Facebook

För några år sedan skrev jag här på bloggen att jag tyckte synd om dem som hade flera hundra vänner på Facebook, men inga i verkligheten. Då hade jag inte fattat hur bra Facebook var. Nu har jag 257 vänner där och ska jag vara ärlig är det ju inte så att alla är mina nära vänner. Inte heller är det så att jag kommer att umgås med alla, men det är bra att ha en hel del gamla och nya vänner samlade där på Facebook.

Ibland inspireras jag av någons status , t.ex. när någon har varit på bio. Själv hade jag kanske inte alls tänkt se den filmen, men så läser jag om den och vet att hon som just har sett den och gillat den mycket har samma filmsmak som jag och vips går jag på bio och det gör mig glad. Någon annan dag läser jag om någon bekant som varit ute och åkt skidor i ett bra spår som jag inte ens visste fanns. Helgen därpå beger jag mig dit och har vidgat mina vyer samt fått en härlig skidupplevelse.

Som lärare och mentor har jag just denna termin mycket nytta av Facebook. I min mentorsgrupp finns några elever som har problem att logga in på Fronter. Det är där vi ska kommunicera med våra elever är det tänkt, men Fronter fungerar inte alltid som det ska. Alla elever finns dock på Facebook så en elev i mentorsgruppen startade en Facebookgrupp som alla i klassen, inklusive jag är med i. Nu kan jag lätt påminna om läxor, idrottsdagar, dela ut uppgifter m.m. och ingen elev  i klassen kan numera säga att den inte har fått min information. För mina elever är uppkopplade på Facebook hela tiden.

Kritiker menar att det är läskigt med Facebook eftersom alla kan läsa om vad man gör hela tiden. De har oftast inte fattat huir det funkar Nu väljer man ju själv vad man lägger ut för uppgifter och vilka som kan läsa dem.

Jag ser Facebook som ett stort fikarum. Ni vet, ungefär som på en stor arbetsplats där man inte känner alla. Man kommer in i fikarummet, berättar om helgens svampplockning för någon och en som sitter längre bort råkar höra och säger:”Var då?” Det är kanske ingen man känner så bra, men just när det gäller svampplockning har man något gemensamt och så börjar man prata. Vill man prata enskilt med någon om något ”hemligt”  kan man ju alltid gå via meddelanden på Facebook  som bara den personen och jag kan läsa.

I februari ska jag och några andra tanter köra Tjejvasan. Vi har bildat en Facebookgrupp där vi håller kontakten med varandra, peppar varandra när det gäller träning samt enkelt bestämmer när vi ska träna gemensamt. Eftersom vi är ganska många är det mycket bättre och enklare att kommunicera genom vår grupp än att ringa runt eller mejla. När någon ny tant tillkommer i gruppen addar vi bara henne i vår Facebookgrupp och hon kan ta del av all information.

Jag tycker att Facebook är ett fantastiskt sätt att hålla kontakten med gamla och nya vänner och undrar faktiskt ibland. Hur gjorde man förr egentligen?