Min dotters klassföreståndare är en nitisk typ. I tre års tid har han rapporterat och tjatat om elevernas sena ankomster. Nästan all mentorstid går åt till att prata om detta ämne utan resultat. Eleverna fortsätter att komma sent. På det sista föräldramötet kunde jag inte hålla klaffen längre och sa med ett leende: ” Det verkar inte hjälpa med allt tjat, min dotter tycker bara att du är lika tjatig som hennes pappa.” Klassföreståndaren gav mig den ilskna adjunktblicken (trots att han är gymnastikdirektör) och jag förstod att jag borde hållit klaffen.
I dag skulle dottern och jag träffa klassföreståndaren på ett utvecklingssamtal. Gissa vem som hade tagit fel på tiden?
När jag väl kom galopperande i korridoren var de nästan klara och klassföreståndaren sneglade lite roat på mig. Då gav jag honom en mandarin som jag hade i väskan och sa: ”Den här hade du inte fått om jag hade kommit i tid.” Då log han faktiskt och tackade och sa att det var precis vad han behövde.
Hahahahahahah, det var roligt! Ville också i samma veva berätta att jag verkligen superälskar din blogg 😀 Du kanske gillar min? Kram
Du kanske lyckades smälta isberget lite 😉
Medan han tänkte: ”Sådan mor, sådan dotter” =)