Det finns människor som alltid ska tävla, som alltid måste vara bäst och som alltid måste hävda sig. Jag tycker synd om dem. Själv väljer jag mina strider eller tillfällen då jag kämpar. Ibland orkar jag engagera mig och kämpa för att vinna, men oftast känns det rätt oviktigt. Då struntar jag i om jag förlorar och det kan reta gallfeber på vissa.
Med åren måste jag erkänna att jag helt och fullt går in för att må bra och därför försöker se det som viktigast att prestera lagom så att jag håller hela vägen ut. Därför väljer jag mina strider. Ett projekt som inte betyder så mycket lägger jag ner lagom med energi på medan jag naturligtvis satsar om det gäller.
Har man som jag haft människor i sin närhet som engagerade sig till 100% i allt och därmed var på gränsen till utbrända hela tiden så vet man att det inte är värt det. Ingen vill tills slut vara i dessa människors närhet. Och vad har de då vunnit? Går inte det här livet i det långa loppet ut på att må gott? Att sprida glädje och att få andra människor att må bra?
En gång fick jag vid en utvärdering av ett projekt omdömet: ”Tack för att du tar så lätt på saker och ting” och ”Tack för att du får oss att skratta”. Dessa omdömen har jag sparat och tar fram ibland för att titta på så att jag inte glömmer vad som är viktigast i livet.
Underbar inställning!
Härligt- att du kan balansera. Tyvärr har jag inte samma egenskap alltid. Men det skulle hjälpa att lägga ner släggan innan det smäller.
Jag retar upp mig, vet att jag har den egenskapen, men försöker lägga ner garden…
Tack för flera kommentarer du langade iväg med riktigt bra tankar.
Ursäkta , jag vet inte om nya Metro svalt förra kommentaren. Det har blivit krångligare att lämna ett ord.
Nåväl bra kommentarer från dig på flera inlägg. Tack Och berömvärt är det av dig att välja strid. Jag lägger tyvärr krut på felaktiga ställen och det smäller…Skulle önska mig mer sansat (ej italienskt) och balanserat humör.