Jag har aldrig varit rädd för åskväder. För det mesta har jag ju suttit i en lägenhet och tittat på och vad kan då hända? Visst har det åskat någon gång när jag varit ute med kajaken eller med båt, men aldrig direkt ovanför mig och då behöver man inte vara rädd . Tills imorse.
Jag vaknade ute på Söderöra av att det mullrade och sen kom en knall. Jag drog upp gardinen bara för att få se en zigzagande blixt slå ner i vattnet utanför fönstret samtidigt med en hiskelig knall. Sen pågick skådespelet några minuter och ett antal blixtar hann gå ner i vattnet framför huset bara ett tiotal meter från mitt fönster eller på ön bara femtio meter bort.
Nä, jag stod inte vid fönstret och tittade. Det vågade jag inte. Jag kröp räddhågsen ner i sängen och drog upp täcket till nästippen medan jag beskådade det hela och funderade på om det fanns åskledare på huset. När sen åskan drog bort kom regnet och en stark vind och en kanotist som kämpade på i motvinden. Han kunde verkligen vara glad över att han inte passerade tio minuter tidigare. Sen somnade jag om.
När jag vaknade fick jag veta att åskledare fanns det inte. Det var ju tur att blixten inte slog ner i huset då. Ibland är det bra att ha tur. 🙂
