Månad: september 2011

I Tyskland är det vackert väder s.k. Weiber Wetter med +25 på dagen och 7-8 grader på natten om någon av er nu skulle vara intresserad av att veta det. För nu kör vi tysk Tv för hela slanten här hemma och snart kommer jag vara så nördig att jag vet exakt vad som är förmånligt att handla på Aldi denna vecka, om det varit kravaller i München eller om det är långa bilköer på motorvägen mellan Köln och Bielefeldt. Det är annars den sortens information jag fått av mina föräldrar de senaste 15 åren sedan de skaffade en parabol och  bara kollade på tyska program. Mina barn skrattar  alltid åt Oma (mormor) när hon berättar hur mycket det regnar i Bremen eller så. Nu kan de skratta åt mig istället.

För två och ett halvt år sedan, när vi var nyinflyttade fick vi förfrågan av Telia om vi inte ville ha utökat tv-utbud. Dottern och jag tittade igenom vilka kanaler som fanns, men hittade ingen vi gärna ville ha, för där fanns inte en enda tysk kanal. Igår upptäckte vi att Telia hörsammat vår önskan om tyska kanaler och lade till både RTL och ZDF till vårt utbud.

Nu har jag tittat och kan bara konstatera att det är same, same but different, fast mest same – Supernanny, Vem blir millionär?, Lyxfällan och några andra ganska ointressanta program fladdrar förbi. Suck! Jag är faktiskt ganska besviken. Fast ja, de pratar ju tyska förstås. Alltid något!

För några år sedan skrev jag här på bloggen att jag tyckte synd om dem som hade flera hundra vänner på Facebook, men inga i verkligheten. Då hade jag inte fattat hur bra Facebook var. Nu har jag 257 vänner där och ska jag vara ärlig är det ju inte så att alla är mina nära vänner. Inte heller är det så att jag kommer att umgås med alla, men det är bra att ha en hel del gamla och nya vänner samlade där på Facebook.

Ibland inspireras jag av någons status , t.ex. när någon har varit på bio. Själv hade jag kanske inte alls tänkt se den filmen, men så läser jag om den och vet att hon som just har sett den och gillat den mycket har samma filmsmak som jag och vips går jag på bio och det gör mig glad. Någon annan dag läser jag om någon bekant som varit ute och åkt skidor i ett bra spår som jag inte ens visste fanns. Helgen därpå beger jag mig dit och har vidgat mina vyer samt fått en härlig skidupplevelse.

Som lärare och mentor har jag just denna termin mycket nytta av Facebook. I min mentorsgrupp finns några elever som har problem att logga in på Fronter. Det är där vi ska kommunicera med våra elever är det tänkt, men Fronter fungerar inte alltid som det ska. Alla elever finns dock på Facebook så en elev i mentorsgruppen startade en Facebookgrupp som alla i klassen, inklusive jag är med i. Nu kan jag lätt påminna om läxor, idrottsdagar, dela ut uppgifter m.m. och ingen elev  i klassen kan numera säga att den inte har fått min information. För mina elever är uppkopplade på Facebook hela tiden.

Kritiker menar att det är läskigt med Facebook eftersom alla kan läsa om vad man gör hela tiden. De har oftast inte fattat huir det funkar Nu väljer man ju själv vad man lägger ut för uppgifter och vilka som kan läsa dem.

Jag ser Facebook som ett stort fikarum. Ni vet, ungefär som på en stor arbetsplats där man inte känner alla. Man kommer in i fikarummet, berättar om helgens svampplockning för någon och en som sitter längre bort råkar höra och säger:”Var då?” Det är kanske ingen man känner så bra, men just när det gäller svampplockning har man något gemensamt och så börjar man prata. Vill man prata enskilt med någon om något ”hemligt”  kan man ju alltid gå via meddelanden på Facebook  som bara den personen och jag kan läsa.

I februari ska jag och några andra tanter köra Tjejvasan. Vi har bildat en Facebookgrupp där vi håller kontakten med varandra, peppar varandra när det gäller träning samt enkelt bestämmer när vi ska träna gemensamt. Eftersom vi är ganska många är det mycket bättre och enklare att kommunicera genom vår grupp än att ringa runt eller mejla. När någon ny tant tillkommer i gruppen addar vi bara henne i vår Facebookgrupp och hon kan ta del av all information.

Jag tycker att Facebook är ett fantastiskt sätt att hålla kontakten med gamla och nya vänner och undrar faktiskt ibland. Hur gjorde man förr egentligen?

Ibland tänker jag att jag har världens bästa jobb. Att få undervisa unga människor, entusiasmera  dem och se dem utvecklas är både roligt och trevligt. Fast det finns ett aber… Tonåringar är inte alltid så tacksamma.

De kräver, men ger väldigt lite tillbaka. Man fixar och donar för att det ska bli bra för dem, men det tas för självklart och gör man det minsta fel är de snabba att kritisera. Då gäller det att minnas sin egen tonårstid när man aldrig uppskattade varken sina lärare eller sina föräldrar.

Hemma har jag just nu ett barn i samma ålder som mina elever. Jag kan lova att jag måste vara väldigt hårdhudad  för att orka med dessa ofta självupptagna kravmaskiner och ha en enormt stor kärlek till människor. Vilken tur att jag har både pansar på mig och kärlek i mig 🙂

I dagens Expressen går det att läsa om forskaren Birgitta Almgrens bok, Inte bara spioner  där det avslöjas att svenskar arbetade som spioner för DDR.  För oss med rötterna i DDR är det ingen nyhet. Hela min uppväxt har mina föräldrar sagt att den eller den personen nog var spion eftersom hon eller han uppträdde misstänkt. För en flykting, som precis som mamma och pappa flytt från DDR, men obehindrat kunde åka in och ut  i landet hade med all sannolikhet andra intressen i Sverige än att bara leva.  Själva kunde mina föräldrar inte åka tillbaka till Östtyskland för då skulle de med all sannolikhet blivit arresterade. De hade ju flytt landet och det gjorde man inte ostraffad. Min pappa som t.ex. inte hade gjort militärtjänsten i DDR skulle helt klart blivit fängslad för det.

Inte heller kunde våra släktingar i DDR besöka oss i Sverige hur som helst. Det var bara pensionärer som fick utresetillstånd om någon i väst betalade resan. När jag gick på Lärarhögskolan i Stockholm hade min faster just gått i pension. För första gången i sitt liv skulle hon resa till väst och träffa sina brorsbarn. Av någon anledning berättade jag för en av mina lärare på Lärarhögskolan att hon var på besök. Han var aktiv vänsterman och bad om att få träffa henne för en intervju om det Östtyska skolsystemet. Min faster ställde upp, men tyckte att det var konstigt att mannen visste så otroligt mycket om DDR. Vad hon berättade för honom vet jag inte, men som pensionär hade hon tagit några timmars undervisning i veckan på kvällstid på DDR:s motsvarighet till Komvux. När hon kom hem till DDR från besöket i Sverige blev hennes undervisningstimmar indragna. Några år senare berättade hon för mig att hon trodde att mannen på Lärarhögskolan var spion.

Det finns  många andra exempel på svenskar som hade märkliga kontakter med DDR. Sådana som reste dit varje år och blev bjudna på allt. När jag träffade en sådan man och berättade att mina släktingar hade problem att få tag på vissa matvaror och mediciner sa han att det inte stämde för han hade med egna ögon sett hur bra de hade det i DDR. ”Så naiv man kan vara” , vet jag att jag tänkte då.

Det fanns också exempel på DDR – tyskar som flyttade hit och började jobba på den tidens Goetheinstitut vilket var ett ställe där man försökte sprida den Östtyska kulturen samt  fånga in svenska lärare med vänstersympatier som förhoppningsvis  skulle jobba för dem i framtiden. Med Goetheinstitutet som täckmantel kunde säkert många spionera obehindrat.

Min far var förman på en stor svensk industri som ibland hade besök från DDR. Han blev då och då tillfrågad av dessa besökare om han ville vara en kontakt. Naturligtvis drog han sig alltid undan då och lät någon annan tolka, för att bli spion åt ett land som han flytt ifrån, ville han då rakt inte.

1969 blev vi svenska medborgare. Då fick vi ett brev från DDR:s ambassad där det stod att vi alltid kommer att räknas som medborgare i DDR. Även vi barn som var födda i Sverige och aldrig hade satt vår fot i DDR räknades som medborgare där. ”En gång medborgare i DDR alltid medborgare i DDR.”

Det finns mycket mer att berätta om svenskars märkliga relationer med DDR. Det som fortfarande förvånar mig är att Säpo inte kände till dem. De kunde ha frågat mina föräldrar.

Vi ska ses på ett kafé väninnan och jag. Hon låter deppig. Det stämmer. Hon är deppig. ”Det är höst”, suckar hon. ”Och sen kommer vintern”, forsätter hon. Hon kör på så och klagar över vädret, över jobbet, över att hennes relation med mannen inte fungerar och jag lyssnar lite halvhjärtat. Efter en stund kommer två av hennes väninnor förbi. De kör på i samma stil. Medelålders kvinnor som har allt men ändå är missnöjda med livet.

Jag säger inte så mycket, lyssnar mest och funderar varför jag skiljer mig så mycket från dem? Varför jag inte ser så svart på livet? Ju mer jag lyssnar, desto mer övertygad blir jag att de lever upp till sin egen olycka. Det är nästan så att de triggar varandra. ”Vad gör er glada och lyckliga då?”frågar jag till slut. Det blir alldeles tyst. Det är så att de inte kan svara på den frågan. ”Vad gör ni för att bli glada då?” fortsätter jag. ”Tittar på film”, svarar den ena. Men så fortsätter hon att säga att det kan man ju inte göra hela kvällarna. Jag undrar då om det inte finns annat de kan göra? Motionera? Gå en kurs? Läsa? ”Det är så jobbigt” svarar den andra. ”Hinner inte”, svarar väninnan. ”För dyrt”, svarar den första.

När jag går hem tänker jag att de är bortskämda, men också att de själva är sin största fiende.

Vissa dagar känns tyngre än andra. Det är då den ena motgången följer den andra. Idag är en sådan dag.

Först gick klockarmbandet av när jag skulle sätta på mig klockan i morse, sen regnade det när jag kom ut ur porten så jag fick gå tillbaka och hämta paraplyet. Väl på jobbet lunkar jag till lektionen i den andra byggnaden. (En ganska lång bit att gå.) När jag ska sätta på filmen visar det sig att jag har glömt den i arbetsrummet och får lunka tillbaka. De två elever som kommit till min lektion säger att det inte gör något. Så ska jag då till slut visa filmen för de sju elever som orkat upp denna dystra måndagsmorgon. Jag kopplar in min dator och upptäcker att sladden till högtalarna är alldeles för kort i detta klassrum. Därför får jag under de 30 min. som filmen visas stå och hålla i datorn. Suck! När jag lunkar tillbaka öppnar jag mina mejl bara för att upptäcka ett från Electrolux. Det säger att min trasiga vattenkokare inte kan bytas eller repareras eftersom jag saknar kvitto. (Men den var ju en julklapp!) Ute strilar regnet oupphörligen och klockan är inte mer än elva. Hur denna dag ska sluta vet jag inte, men ibland blir dagar så här även för glada Forever young. 🙁

När jag vaknade imorse ångrade jag verkligen att jag sagt ja till att springa det där loppet, men att stanna hemma var inget alternativ. Jag var knappast sjuk, hade nya skor och dessutom hade skolan betalat anmälningsavgiften. Och var det inte jag som nyligen klagat på andra som anmäler sig till olika lopp på skolans bekostnad och sen utan giltig orsak stannar hemma? Jo, det var det ju. Därför tog jag på mig de nya skorna, löparkläderna och äntrade t-banan till norrförorten där loppet skulle gå av stapelt.

Och? undrar ni. Jo, jag sprang runt på en tid som var helt i sin ordning för en dam i min ålder. Och när jag senare studerade resultatlistan och insåg att det faktiskt bara var en tant i min ålder före mig och att de andra 157 kvinnorna var väldigt mycket yngre kände jag att jag i alla fall gjort en stark insats till att leva upp till namnet: Forever young 😉 Vilken glädje!

Ännu större glädje blev det när vi som sprang gick hem till kollegan med fru och åt loppsoppa, med goda mackor, kaka och kaffe. Sällan har mat smakat så bra och gemenskapen känts så skön. Och solen sken på oss också, på balkongen där vi satt. Det finns mycket att glädjas över.

Jag har i alla fall nya skor till på lördag. För jag hade ju alldeles glömt bort att jag hade blivit anmäld till en löpartävling. 10 km ska jag springa och det känns lite långt. Visserligen susade jag runt på Bellmanstafetten för några veckor sedan, men 5 km kan vem som helst springa utan att ha tränat så bra. 10 km är lite längre…. Fast jag har i alla fall nya skor nu.

Det är alltid lika intressant när solidariteten ska utövas i praktiken.

Dottern ska på utbyte med skolan. De ska besöka ett fattigt land och några dagar ska en skola besökas och då ska de bo hemma hos en skolelev. Dotterns lärarinna säger att det kan vara intressant för de svenska eleverna att se hur de bor i detta land. ”Några är rika och bor i lyx med chaufförer och betjänter medan andra bor sex, sju personer i en tvårummare”, säger hon. Sen berättar lärarinnan att till våren kommer dessa studenter på besök i Stockholm. De ska då bo ett par nätter  i våra familjer är det tänkt. ”Vi är dubbelt så många som de är, så det ska väl gå bra”, säger hon och avslutar med att fråga vilka som kan tänka sig att ställa upp. Alldeles för få räcker upp handen. Jag ser mig om och undrar hur de tänker. De skickar sitt barn att bo i en familj i ett fattigt land, men att sen ställa upp och ta hand om utbytesstudenten tillbaka, det tänker de tydligen inte göra? Jag funderar på vilka orsaker de har att inte ta emot en student, men har svårt att komma på någon. Sen tänker jag på den där solidariteten som så många pratar om. Flera av föräldrarna är klädda så att jag faktiskt misstänker att de röstar rött. Fast det där med solidaritet i praktiken har de tydligen inte lärt sig. Tidigare gick dottern i  skola där de flesta röstade blått. Där var det inga problem med solidariteten. Visst hade dessa familjer kanske lite bättre ställt, men finns det hjärterum finns det väl stjärterum? Och vem har det så fattigt att man inte kan bjuda en student på frukost och sovplats i några dagar? Fast jag vet att det för de flesta inte handlar om pengar. Det är någon slags själslig snålhet de lider av, tror jag.