I dagens Expressen går det att läsa om forskaren Birgitta Almgrens bok, Inte bara spioner där det avslöjas att svenskar arbetade som spioner för DDR. För oss med rötterna i DDR är det ingen nyhet. Hela min uppväxt har mina föräldrar sagt att den eller den personen nog var spion eftersom hon eller han uppträdde misstänkt. För en flykting, som precis som mamma och pappa flytt från DDR, men obehindrat kunde åka in och ut i landet hade med all sannolikhet andra intressen i Sverige än att bara leva. Själva kunde mina föräldrar inte åka tillbaka till Östtyskland för då skulle de med all sannolikhet blivit arresterade. De hade ju flytt landet och det gjorde man inte ostraffad. Min pappa som t.ex. inte hade gjort militärtjänsten i DDR skulle helt klart blivit fängslad för det.
Inte heller kunde våra släktingar i DDR besöka oss i Sverige hur som helst. Det var bara pensionärer som fick utresetillstånd om någon i väst betalade resan. När jag gick på Lärarhögskolan i Stockholm hade min faster just gått i pension. För första gången i sitt liv skulle hon resa till väst och träffa sina brorsbarn. Av någon anledning berättade jag för en av mina lärare på Lärarhögskolan att hon var på besök. Han var aktiv vänsterman och bad om att få träffa henne för en intervju om det Östtyska skolsystemet. Min faster ställde upp, men tyckte att det var konstigt att mannen visste så otroligt mycket om DDR. Vad hon berättade för honom vet jag inte, men som pensionär hade hon tagit några timmars undervisning i veckan på kvällstid på DDR:s motsvarighet till Komvux. När hon kom hem till DDR från besöket i Sverige blev hennes undervisningstimmar indragna. Några år senare berättade hon för mig att hon trodde att mannen på Lärarhögskolan var spion.
Det finns många andra exempel på svenskar som hade märkliga kontakter med DDR. Sådana som reste dit varje år och blev bjudna på allt. När jag träffade en sådan man och berättade att mina släktingar hade problem att få tag på vissa matvaror och mediciner sa han att det inte stämde för han hade med egna ögon sett hur bra de hade det i DDR. ”Så naiv man kan vara” , vet jag att jag tänkte då.
Det fanns också exempel på DDR – tyskar som flyttade hit och började jobba på den tidens Goetheinstitut vilket var ett ställe där man försökte sprida den Östtyska kulturen samt fånga in svenska lärare med vänstersympatier som förhoppningsvis skulle jobba för dem i framtiden. Med Goetheinstitutet som täckmantel kunde säkert många spionera obehindrat.
Min far var förman på en stor svensk industri som ibland hade besök från DDR. Han blev då och då tillfrågad av dessa besökare om han ville vara en kontakt. Naturligtvis drog han sig alltid undan då och lät någon annan tolka, för att bli spion åt ett land som han flytt ifrån, ville han då rakt inte.
1969 blev vi svenska medborgare. Då fick vi ett brev från DDR:s ambassad där det stod att vi alltid kommer att räknas som medborgare i DDR. Även vi barn som var födda i Sverige och aldrig hade satt vår fot i DDR räknades som medborgare där. ”En gång medborgare i DDR alltid medborgare i DDR.”
Det finns mycket mer att berätta om svenskars märkliga relationer med DDR. Det som fortfarande förvånar mig är att Säpo inte kände till dem. De kunde ha frågat mina föräldrar.
