Ibland tänker jag att jag har världens bästa jobb. Att få undervisa unga människor, entusiasmera dem och se dem utvecklas är både roligt och trevligt. Fast det finns ett aber… Tonåringar är inte alltid så tacksamma.
De kräver, men ger väldigt lite tillbaka. Man fixar och donar för att det ska bli bra för dem, men det tas för självklart och gör man det minsta fel är de snabba att kritisera. Då gäller det att minnas sin egen tonårstid när man aldrig uppskattade varken sina lärare eller sina föräldrar.
Hemma har jag just nu ett barn i samma ålder som mina elever. Jag kan lova att jag måste vara väldigt hårdhudad för att orka med dessa ofta självupptagna kravmaskiner och ha en enormt stor kärlek till människor. Vilken tur att jag har både pansar på mig och kärlek i mig 🙂
