Jag läste för några veckor sedan i DN om gymnastiksport för unga flickor. Det är hård träning i tidig ålder och man behöver inte vara läkare för att förstå att träningen är alldeles för tuff. Några föräldrar som intervjuas säger att just deras barn älskar att träna och älskar att vara i gymnastikhallen. Och ja, visst, jag tror dem. För det är härligt att träna och det är säkert underbart att ägna så mycket tid åt att göra något man älskar. Men, tänker jag sen, består inte livet av mer än gymnastik? Och är det inte meningen att man ska bli en allsidig människa? När hinner dessa flickor läsa en bok, titta på film, leka med barbiedockor, åka pulka, spela spel, cykla omkring, eller bara vara? Vet de ens om vad man kan göra istället för att träna?
Idag läser jag en annan artikel som handlar om en flicka som för några år sedan tränade i samma hall för samme tränare och flickan som nu hunnit bli 28 år hävdar att tränarens verksamhet bedrevs med sektliknande metoder. Och jag tänker på alla dessa människor jag mött under mitt liv som hade ett mål de ville uppnå till varje pris. De kämpade så mycket för detta så de glömde bort vad själva livet handlade om. Går jorden under om flickorna inte vinner VM-medaljer? Nä, knappast och inte heller kommer de att prestera sämre om de lägger in en eller två vilodagar i veckan eller kortar ner träningspassen ibland. För meningen med livet det är att ha roligt, vara lycklig och utvecklas som individ på alla nivåer. Det kommer dessa små flickor som tränar alldeles för många timmar i veckan inte att göra.
Dessutom tror jag att deras tränare faktiskt inte lever riktigt i den verkliga världen. I hans värld verkar det som om det enda som räknas är medaljer och dessa ska uppnås till varje pris. Då får nästan vilka metoder som helst användas. Vi andra som lever i den verkliga världen vet att medaljer i gymnastik bara är en liten del av det verkliga livet. Man kan faktiskt starkt ifrågasätta om träningen är till för att tränaren ska må bra? För antagligen är han en av dessa tokar som det inte står alldeles rätt till hos. Tyvärr finns det alldeles för många av dem inom idrotten ännu.
blir sa innihelvetes trott pa folk som inte ar insatta i elitidrott men som anda uttalar sig pa ett satt som att de vet hur det funkar. som generaliserar. ni forminskar vara upplevelser – vi som lagt ner hela var barndom och ungdomstid pa elitidrott och som alskat varenda sekund! vi som efter vara karriarer avslutats fortsatt som tranare och som nu jobbar med barn och ungdomar med samma glod, driv och gladje som vi hade. jag kanske inte har gatt pa lika manga diskon, haft lika manga videokvallar eller supit mig full och dackat i en buske lika ofta som mina jamnariga gjorde. daremot har jag tranat och tavlat over hela varlden, tavlat em och vm, traffat livslanga vanner, fatt uppleva andra kulturer, uppleva fantastiska saker andra bara kan dromma om. jag har alskat varenda sekund trots alla tuffa stunder med 25 timmars traning i veckan fran 10 ars alder. det var overjavligt ibland men javlar vad skont det var nar man orkade kampa och kom ut pa andra sidan starkare an tidigare.
jag blir sa arg nar oinsatta forsta-sig-paare forminskar allt jobb vi elitgymnaster lagger ner! elitgymnastik ar inte for alla – alla vill inte eller orkar inte och det ar okej. alla maste inte trana elitgymnastik. men vi som ville da, och de som idag vill vara i hallen 30 timmar i veckan? skall de inte fa gora det? skall man tvinga de barnen att ga ut och aka pulka istallet???? snacka om att tvinga barn att gora nagot de inte vill!
sen ar det sjalvklart att saval barn som ungdomar (och vuxna med saklart) behover stod for att orka kampa och behalla gladjen, foraldrar och tranare som stottar i med- och motgang, som lyssnar pa utovaren och som forstar att alla funkar olika. men det ar en helt annan diskussion. att se till att alla barn och ungdomar kanner trygghet i sin satsning.
Jag är insatt i elitidrott och jag har sysslat med elitidrott i hela mitt liv nästan. Det är just därför jag tycker att jag kan uttala mig om detta. Jag simmade från 10 års ålder och började sedan med kanot när jag var 15 . 16. Inom båda idrotterna har jag tränat två gånger per dag. Som vuxen förstod jag att om jag fattat vikten av att ha kul och att lägga in vilodagar så hade mina resutat helst säkert varit bättre och jag hade dessutom mått mycket bättre. Tränare som han i artikeln i DN uppfyller sitt eget ego när de beter sig som de gör. Att ha gullegrisar, bestraffa, inte fatta vikten av att kroppen behöver vila visar att det saknas en insikt hos honom. Han är inte tränare för att att så gärna vill utveckla de unga utan för att fylla ett tomrum inom sig själv. Hans adepter ska fram till varje pris och det är det jag vänder mig mot. Elitidrott ska vara roligt.