”Här är din nya kollega”, sa rektorn och nickade åt en person som stod till vänster om henne. Jag lyfte handen för en hälsning och utbrast:” Vi har träffats förut.” Han spände ögonen i mig bakom sina glasögon och sa:”Ja visst, vi har jobbat ihop?” Jag nickade och svarade: ”För trettio år sen eller så.” Och så brast vi ut i skratt.
När rektorn gått iväg och vi klarat av alla ”var jobbade du sen o.s.v.”, tog samtalet vid där det slutade 1984 och det kändes som om ingen tid gått alls. ”Du är dig precis lik”, sa jag. ”Du med”, sa han. Det var bara när jag i förbifarten nämnde att min son snart fyller 25 år som vi insåg att vi blivit gamla och att det visst gått ganska många år sedan sist. Fast i dag satt vi och planerade lektioner ihop som förr och jag kan bara konstatera att man ändrar inte så mycket på sig. Det kändes precis som förr.
Vad kul när sådant händer 🙂