Vi hade bestämt oss för att äta lunch ihop, sonen och jag. Just i dag hade jag en lite längre lunchpaus och tänkte att det skulle vara skönt att komma ifrån den dammiga skolan ett tag. Så ringer jag vid 12.30 för att fråga var vi ska ses och då svarar han:”Tyvärr mamma, jag har fått ett jobb. Jag sitter utanför Grand och bevakar ifall Tom Cruise kommer ut.” Jag blev ju naturligtvis eld och lågor när jag hörde talas om att min forne idol var i stan och sa: ”Då kommer jag så kan du ta en bild på oss, på Tom och mig.” Sonen skrattade och sa att det var synd på lunchen för han hade inte ens hunnit äta någon frukost. Då blev det fart på mig. Jag älgade iväg till bussen, hoppade av vid Sergels torg, köade på Max, köpte två dagens meny och vandrade genom Kungsan bort till Grand.
Där satt sonen, hungrig, men glad som alltid och vi käkade medan jag spanade. Så fort jag såg någon mörkhårig person skrek jag:”Där är han!” Men tyvärr dök han aldrig upp. Tom Crusie alltså. Inte ens en kopia vågade sig fram. Synd var det, för annars hade Expressen fått rubriker som: Religionslärarinna omvänder Tom Crusie eller Religionslärarinna nobbar Tom Crusie om han inte går ur scientologerna! Det ni!
