När jag var kanske tio år rodde min bror, min äldre syster och tre andra barn ut med vår roddbåt en sommarkväll. Det var en tung, stor båt med plats för åtta personer och vi turades om att ro två och två med en åra var. Fjärden utanför Stensund låg blank och vi rodde snirklande från bryggan till en vik på norra sidan av Gälön. Där klev vi i land, gjorde fast båten och plockade fram våra metspön.
Jag minns inte om det nappade. Förmodligen drog min bror upp några abborrar medan vi andra inte fick något. Så brukade det vara. Han hade och har fortfarande någon slags magnetisk kraft som drar till sig fiskarna. Ibland var han snäll och bytte metrspö med mig, men det slutade alltid med att han drog upp nya fiskar med mitt metspö och jag satt där med hans onappade.
Efter en stund kunde jag inte sitta still. Det var inte bara det där med fisken som gjorde mig otålig. När solen försvann bakom ön blev vi inneslutna i ett moln av mygg. De surrade runt oss, lät som små miniatyr Formel 1- bilar och sög vårt blod. Vi började fäkta med armarna. En av flickorna som var med rev loss en ormbunke och viftade med den. Efter ett tiotal myggbett skrek jag: ”Jag vill åka hem!” De andra svarade inte. ”Jag vill åka hem!” gapade jag. Ingen tog någon notis om saken. Jag hoppade runt en stund viftandes och väntade. Runt, runt sprang jag på klipporna och viftade. Sen tittade jag på klockan. Den var nästan åtta och vi hade lovat att vara hemma kvart över. ”Klockan är åtta”, skrek jag för att göra de andra uppmärksamma på att det var dags att packa ihop metspöna och börja ro hemmåt. Ingenting hände.
Jag gjorde loss båten, klev i, ropade att det var dags att ro hemmåt.”Mamma och pappa blir arga”, hojtade jag. Ingen svarade. ”Kom”, skrek jag samtidigt som jag slog ihjäl några blodiga myggor.”Det nappar nu”, svarade någon. ”Det skiter jag i”, skrek jag, gjorde loss båten, satte de tunga årorna i årtullarna och började ro.
Då vaknade de andra till liv. ”Kom tillbaka Monika”, skrek de. ”Kom tillbaka.” För sent, tänkte jag, lipade åt dem och rodde med bestämda tag.
Eftersom jag var nästan minst i klassen när jag var tio så var det egentligen ett omöjligt uppdrag jag startat. Vi hade alltid rott båten två och två utom min syster som ibland fick ro själv. Hon var tolv och nästan stor som en fullvuxen kvinna.
Den tunga båten gled lite ryckigt genom vattnet. Jag syntes knappt där jag satt i mitten och kämpade med årorna, men jag var envis och gnetade på utan uppehåll. Jag skulle hem!
Fågelvägen var sträckan kanske en och en halv kilometer, men eftersom jag rodde i zigzag blev det minst en kilometer längre, kanske till och med dubbelt så långt. Efter halva sträckan hördes inte mina syskons och de andra barnens röster längre för det hade börjat att blåsa upp. Nu kämpade jag i motvind. Båten som gick bäst om man satt många i den fångades lätt av vinden, men jag rodde bestämt utan uppehåll.
När jag närmade mig fastlandet hörde jag plötsligt pappas rop. ”Hallå! Har det hänt något?” Vår hund Pia som såg ut som en liten varg började skälla och yla. Ljudet studsade över vattnet. Jag svarade inte. Bet bara ihop och rodde på. När jag kom närmare bryggan hade de andra barnens föräldrar också dykt upp. ”Har det hänt något?” skrek de oroligt. ”Varför är du ensam?” och ”Var är de andra?” Jag svarade inte, utan släppte årorna och hoppade i land utan att ta med mig tampen till båten.
Pappa slängde sig i båten. Han såg sammanbiten ut och började ro som en besatt över viken till Gälön.
Jag minns inte vad som hände när de andra kom tillbaka. Inte heller minns jag om jag fick skäll. Jag minns bara att jag var arg i flera dagar.
Som vuxen har jag ibland tänkt på den här händelsen. Vilken otrolig kraft jag fick av ilskan. Det var helt osannolikt att lilla taniga jag skulle kunna ro den tunga båten i blåsten så långt. Men jag gjorde det. Som vuxen har jag förstått att jag alltid klarar mer än jag tror. Kanske lärde jag mig det, där i viken, utanför Stensund?
