Månad: mars 2014

Manifestation mot nazismen

Vi bodde i Handen och det var 70-tal. Telefonen ringde och mamma svarade.  Ingen sa något. ”Hallå”, ropade mamma. Ur luren strömmade musik blandat med ljudet av röster som skrek ”Heil Hitler”. Mamma såg förtvivlad ut.

Så ringde det nästa dag igen och då var det jag som svarade. Jo, samma musik och samma heilande i bakgrunden. Jag tänkte efter. Visst hade jag hört det förut? I skolan på högstadiet. Det lät som något av de där bildbanden om andra världskriget.

Tredje dagen det ringde blev mamma förbannad. ”Vem fan är det?” sa hon. ”Vad vill han?” För att det var en han var hon ganska säker på.

Så tog hon hunden och gick ut på en promenad. Då ser hon grabben till den där ensamstående finskan. Han som är fjorton år och har lite svårt i skolan. Han som inte har så många kompisar. Han ser inte mamma, men när hon passerar honom visslar han på en melodi. Mamma hör att det är samma melodi som spelats upp i telefonen. Hon säger ingenting, går bara tyst förbi.

Fjärde dagen ringer det igen. Samma musik, samma heilande röster. Då skriker mamma in i luren: ”Jag vet vem du är! Sluta annars polisanmäler jag dig.” Hon lägger på luren och väntar, letar upp numret till den där ensamstående finskan på gården bredvid. Ringer och pojken svarar. ”Hej det är NN. Jag vill tala med din mamma.” Grabben är tyst en stund, stammar sen fram: ”Hon är inte hemma.” Mamma säger med myndig röst: ”Då vill jag att du ber henne ringa mig. Du vet vad det gäller.”

Finskan ringde aldrig, men samtalen  hem till oss slutade.

På nittiotalet hade jag en elev på en skola i Solna. Av någon jäkla anledning var han också finne. Han var med i BSS och han försökte använda sv-lektionerna till att agitera för deras sak.  Jag försökte få honom att förstå värdet av en demokrati genom att diskutera, läsa böcker och artiklar. Ideligen sa jag till honom att det var synd att han som var så intelligent inte genomskådade det som BSS stod för. Jag berättade också historien om mina föräldrar och varför de till slut kommit till Sverige. Han tystnade och efter en termin hoppade han av skolan.

Tre dagar efter att grabben slutat skolan vaknade jag av att några sjöng  och marscherade på gatan utanför. Det är en grupp svartklädda män. Från mitt fönster såg det nästan ut som om de hade uniformer på sig. De stannade utanför vårt hus, ställde sig i en fyrkant och skrek: ”Heil Hitler! Heil Hitler! Heil Hitler!”  Sen försvann de och jag hörde glas som krossades. Det var som om jag såg på en film om kristallnatten i Tyskland. Jag famlade efter telefonen. Men just när jag skulle slå numret till polisen kom en polisbil tjutande.

Dagen efter såg jag hakorset som var inristat på porten där rutan också var krossad. Min judiske granne var upprörd. Han hade modigt sprungit ner i porten och skrikit åt dem. Det var också han som hade ringt polisen.

Några år senare renoverade vi vårt badrum. Firman som vi anlitade hade en polsk arbetare som rev det gamla badrummet. Han jobbade några dagar och jag bjöd på fika. Vår kommunikation bestod av pekningar och leenden. När han arbetat sin sista dag gick jag in i det rivna badrummet. Där på väggen hade han ritat en nidbild av en jude och skrivit något på polska under. För att mina barn inte skulle se suddade jag ut bilden, men den finns för alltid etsad i mitt minne.

I dag, söndagen den 16 mars,  kl. 17 är det en manifestation mot nazismen på Norra bantorget. Välkommen!