Jag må vara tråkig som nobbade väninnan och kollegorna och stannade hemma i kväll istället för att dansa på Café Opera eller på Grönan, men det kändes helt rätt. För vet ni vad? Jag var trött och det får man väl vara ibland i min ålder?
Kanske är det så att väninnor och kollegor hoppas att jag ska träffa någon och bli kär. Det hoppas jag också, men hittills har alla intressanta män visat sig vara upptagna. Fast till en början säger de alltid något annat. Det finns hur många män som helst där ute som pratar vitt och brett om att de håller på att separera, men vid en närmare koll är de gifta och har inte en tanke på att skilja sig. Och då är jag verkligen inte intresserad.
En del män fattar det snabbt, andra tjatar och försöker ändå få till en dejt eller två. De ska ju snart skilja sig. Hon, frun är ju så tråkig och ointressant. De glömmer dock att jag har varit den där frun och jag har haft den där mannen. Det finns någon slags heder i mig. Som kvinna gör man inte så mot en annan kvinna om det inte finns speciella skäl förstås och det finns det ju sällan.
Jag är fortfarande väldigt glad över att var singel. Som i dag när jag tackade nej till danserna och lagade en fin middag till mig själv. Bara att slippa prata med någon efter en vecka med oändliga redovisningar, NP-tal, en fantastisk musikal, två teaterpjäser, en oförglömlig konsert, betygssnack, träning, omplantering av blommor, tvätt och städning kändes det som en befrielse.
Väninnan och kollegorna får dansa för sig själva. Istället njuter jag av koltrastens fågelsång utanför mitt fönster och att jag slipper de där karlarna som låtsas vara singlar.