Hon förde gaffeln mot munnen och åt själv utan att spilla. Drygt två var hon, min efterlängtade dotter. Pratade duktigt och ville lära sig allt fort, bli stor, kunna allt, som sin sex år äldre storebror.
Så lägger hon ner gaffeln. Tittar på mig och utbrister: ”Jag är så skicklig, så skicklig.”
Jag undrade var hon lärt sig säga så? Vem hade sagt så till henne? Någon på dagis? Det var Oma och Opa som sagt så. De hade passat barnen några dagar tidigare och var imponerade över hur fint hon åt.
Orden: ”Jag är skicklig, skicklig”, använde hon ofta när hon var liten. Och hon var just det, skicklig på väldigt, väldigt mycket. Senare när självkritiken växte blev hon generad när någon sa att hon var bra på något. Och fortfarande fnyser hon när jag påminner henne om vad mycket hon kan.
Jag tänker att vi behöver höra och säga just de orden, att vi är skickliga, ofta. Speciellt nu i coronatider när många ugglar ensamma i eget bo. Så beröm dig själv när du har städat, diskat, lagat den där goda middagen, gått den där promenaden eller kört det där yogapasset och säg de där orden som du bör höra varje dag. ”Jag är så skicklig, så skicklig.”
Och strunta i om någon negativ surmupp hör dig. Gör dig själv glad. Det är i alla fall påsk nu.
GLAD PÅSK!
