Forskare Therese Rehn har i DN konstaterat att ju längre tid man är borta från sin hund desto gladare blir den vid en återförening. Gladast blir tydligen hunden om man pratar med den. Det samma gäller för undulater kan jag tala om. I alla fall för Molly.
”Hej Molly! Hallå, hallå! Nu är jag hemma!” ropar jag alltid när jag kommer innanför dörren på lägenheten. Och för det mesta svarar Molly med ett litet tjut eller kvitter. När dottern kommer på besök blir Molly alldeles till sig bara hon hör dotterns röst. Dottern var ju hennes första kärlek och de delade rum i några år. På undulatvis kråmar sig Molly och börjar prata med dottern. Det är lika lustigt att se varje gång.
Man kan tro att en fågel inte är mycket till kompis, men Molly är väldigt sällskaplig av sig. Ibland håller jag henne dessutom i handen. Då protesterar hon först, men sen när jag börjar klia henne på magen kurrar hon förnöjsamt och biter mig lätt och kärleksfullt i fingrarna.
Molly borde ha en man att sällskapa med, men eftersom tre män har dött under hennes livstid så har ingen ny införskaffats. Fast om du läser detta och råkar ha en undulathanne som är åtta, nio år gammal och vill att han ska får en kärleksfull ålderdom kan du höra av dig. Molly skull nog bli glad över att ha någon likasinnad att gosa med.
