”Vad modig du var som sa det där på föreläsningen!” Hon är inte den första som sagt det. Flera av mina arbetskamrater har de senaste veckorna kommit fram till mig och sagt ”Tack!” eller ”Vad bra att du sa som det är!”
Vi hade studiedag på skolan. Konflikthantering stod på schemat. En föreläsare gick igenom de olika stegen i en konflikt. Vid steget där parterna i konflikten polariserar sig frågade han om vi kände igen oss. Jag kunde inte låta bli. Jag räckte upp handen och sa: ”Det är precis så det blir hela tiden mellan skolledningen och oss i personalen. De lyssnar inte på oss, vi tjatar på och så står vi i varsin ringhörna och är arga.” Mannen tittade intresserat på mig. ”Och vad tror du det beror på?” Jag tog sats. ”Det saknas dialog.” Alla stirrade på mig. Några såg lite rädda ut. ”Vad är det hon säger? Hur vågar hon?” Rektorerna skruvade på sig. Föreläsaren vände sig till dem. ”Vad säger ni?” Min rektor nickade och sa att det stämmer.
Varför sa ingen annan något?
Det är inte första gången jag uttrycker en åsikt som jag vet delas av nästan alla. Tyvärr är det nästan alltid så att ingen vågar hålla med. Istället gör man som brukligt är i Sverige; man smyger sig fram efteråt och säger att det var bra sagt, men man vågar inte stå för sin åsikt öppet.
Här inser jag alltid hur osvensk jag är. Tyvärr har det genom åren misstolkats av många rektorer. De har fortsatt sitt ställningskrig istället för att lyssna. Den här gånge blev det annorlunda. Min rektor kom för första gången på flera år till vårt arbetslagsmöte och lyssnade på oss samt förde en dialog.
Det finns hopp om framtiden!
