Vad är det med vissa människor egentligen?

Vad är det med vissa människor egentligen? Det här med makt, att ha tappat ansiktet, att ha blivit avslöjad är tydligen inte lätt. Några (i dessa fall män) får det såklart låta det som om det är kvinnan som är boven i dramat.

Väninnan har tre barn med en man. Under deras över tjugo år tillsammans var det hon som skötte barn, hus och hem, hon som betalade det mesta (ja ni vet maten, hyran och kläder till barnen). Han öppnade bara plånboken ibland mycket generöst och bjöd familjen på någon resa, någon ny dyr möbel, dator eller onödig köksmaskin och då alltid under buller och bång. Se vilken generös pappa jag är!

När hon lämnade honom misshandlades hon och han försökte att våldta henne. Polisanmälan vågade hon inte göra för hon visste att han med sina kontakter kanske skulle skaffa fram vittnen som plötsligt gjorde henne till förövare eller så skulle rättegången dra ut på tiden och hon skulle få uppleva skiten om och om igen. Hon ville glömma sin exman och gå vidare.

Han betalade såklart inget underhåll för barnen. När hon kollade med skatteverket hade han ingen inkomst. Vad han gjorde med de 80 000  i månaden som han påstod sig tjäna medan de levde ihop visste hon inte. Kanske var det så att han jobbade svart? Hon bet ihop och kämpade med ekonomin som ensamstående. Såg till att främst  barnen mådde bra. Han gled iväg på lyxresor och träffade knappt barnen. När barnen skulle ta studenten bjöd min väninna in sin exman till studentmottagningen. Han hade en ny kvinna och väninnan som inte hade några problem med det, hälsade även henne välkommen. Hennes före detta man och barnens pappa vrålade till henne i telefonluren att han inte tänkte komma. Däremot skulle han gå på utspringet. Dit fick inte hon komma bestämde han.

En annan gång ser väninnan sin exman på en friluftsanläggning. Hon joggar fram till honom och säger:”Hej!” Han stirrar på henne som om hon var någon okänd och svarar inte. Då säger väninnan:”Fint att du körde XX (ett av barnen) till NN med alla grejer. Han rör inte en min, mumlar ja och går därifrån.

Nu är barnen vuxna. Väninnans ekonomi är bra. Hon reser och har ett eget liv. Kontakten med exmaken är obefintlig, men två av barnen har fått barn. Nu finns det alltså gemensamma barnbarn med i bilden. Barnen undrar om de kan bjuda både henne och exmannen på dopet. Väninnan svarar att det går bra. Hon har ju redan för många år sedan velat bryta isen och kunna prata med exmaken. Det är ju han som knappt svarat på tilltal. Som skrikit i luren.

Exmaken fyller jämt. Väninnan skickar ett vykort. Skriver:

Grattis på högtidsdagen!

Mycket ihop med dig var skit, men vi har i alla fall tre fina barn och nu två underbara barnbarn. Ha en skön födelsedag!

Några dagar senare får hon ett sms. Han tackar för gratulationerna och skriver att barnen funderar om de kan bjuda dem båda på dopet. För hans del är det inga problem, men hon får inte diskutera något som hänt i deras tidigare liv. Hon svarar att hon inte har några problem med att vistas en stund i samma rum som han, men påminner honom sen om att det var han som högljutt tackade nej till att närvara vid barnens studentmottagningar och det var han som dikterade villkoren att hon inte fick vara med på utspringet. Nu är det han, återigen han, som säger att hon inte får prata om något ur det förflutna och han talar till henne som om hon vore boven i dramat. Hur vore det om han bad om ursäkt för att han utnyttjat henne som en slav i hemmet under så många år? Hur vore det om han bad om ursäkt för misshandeln och våldtäktsförsöket han utsatte henne för strax innan skilsmässan?

Hon säger att hon inte väntar sig någon ursäkt. Det är ju han som är man med all rätt på sin sida. Och hon har ju kränkt honom rejält genom att lämna honom. Att han genast skaffade en ny kvinna medan hon fortfarande lever ensam är kanske hotfullt det också, säger hon.

Jag kan se likheter med de trakasserier jag utsattes för på jobbet. Ingen av dem jag anmälde frågade hur jag mådde, ingen av dem bad om ursäkt. Däremot krävde en av dem att jag skulle be honom om ursäkt för att jag hade anmält honom. Han både skrek det till mig och mejlade mig om detta. Jag meddelade rektorn, men hon gjorde såklart ingenting. Jag skulle ha förståelse för att männen i detta fall kände sig kränkta över min anmälan sa en kvinna på kommunens HR- avdelning. Så allt de utsatte mig för ska jag glömma och ha förståelse för och så ska jag be om ursäkt? No way!

Både väninnan och jag är utsatta för maktstrukturer. Männen har alltid fått rätt, är vana att få rätt, är vana att bli behandlade som klokare och bättre vetande. Att förstå vad de utsatt en annan människa för under lång tid verkar inte ingå i utbildningen till man.

Är det någon som undrar varför jag engagerat mig i metoo- rörelsen och gått med i Fredrika Bremer förbundet samt börjat träna boxning?

 

Författare: monika_thormann@hotmail.com

Författare.