Man blir magsjuk med feberfrossa och springer i skytteltrafik mellan sängen och badrummet och efter ett halvt dygn inser man att man måste få lite vätska i sig. Det är då den första tanken kommer: ”Tänk om det fanns någon?” Men man slår bort den och ser på klockan att det är många timmar tills dottern kommer hem och man vet att avslagen Coca-Cola är det enda som hjälper.
När det blir längre och längre mellan attackerna drar man jeansen och jackan över pyamasen och kliver i vinterstövlarna barfota. Sen tar man några trevande steg nerför trappan, stannar och håller i sig i dörrkarmen innan man lämnar porten med vacklande steg. På väg mot Konsum i det svaga uppförslutet som i vanliga fall inte alls märks, men nu känns som en backe kommer tanken tillbaka: ”Tänk om man hade någon som fanns där när man behövde.”
Man blir för en minut, men bara för en minut nostalgisk och tänker tillbaka på tiden med mannen då alldeles i början då allt var rosenrött och skärt och gulligt för en sisådär tjugofem år sedan. Då när han pysslade om en när man var sjuk och man kände sig som en prinsessa. Så går man några stapplande steg till och sen minns man att den där gulliga perioden snabbt gick över och de fortsatta tjugo åren fick man göra allt själv och man vet att man stapplat sjuk och svag och eländig hur många gånger som helst till Konsum fastän man bad om hjälp. Och man ryser när man minns alla de gånger han fick utbrott och skrek och härjade och kallade en allt möjligt bara för att man ville ha hjälp med något. Och man minns hur besviken man var när allt annat alltid var viktigare än barnen och man själv. Hans jobb, hans polare, hans fredagsöl på puben, hans intressen och hans tv-program.
Och plötsligt känner man sig jävligt glad över att man inte har någon, att man inte behöver be någon och man stegar in på Konsum och köper den där Coca-Colan och man känner sig för några sekunder nästan frisk för man vet att man klarar sig på egen hand för det har man ju gjort i stort sett hela livet och när man kommer hem rusar man in i badrummet med toapappret i högsta hugg och sen efteråt sippar man på den avslagna Coca- Colan och känner sig som sin egen hjälte.
