”Du är född i Sverige och det var länge sen (1948) din familj fick lämna ert hus i Palestina. Har du aldrig tänkt på att släppa tanken på att få tillbaka huset/marken och ägna all din kraft och tid åt att bygga upp ett nytt liv i Sverige, utbilda dig, tjäna pengar och bygga nya hus?”
Flickan som säger att hon är palestinier trots att hon är född här i Sverige på 80-talet stirrar på mig med brinnande ögon, sen svarar hon: ”Jag kommer aldrig att ge upp kampen på att få tillbaka vårt hem!”
Jag tittar förstummad på henne och förstår inte, men förstår kanske ändå, går därifrån och tänker: ”Är det värt det?”
1945 evakuerades min far, min faster och min farmor från Stettin som då låg i Tyskland. De hade med sig tre väskor med det allra nödvändigaste och lagfarten till huset som min farfars far byggde 1908. Huset var ett stort trähus som låg på en stor tomt i Finkenwalde strax utanför Stettin. Bara några år tidigare hade familjens femrumslägenhet på Pölitzerstrasse i centrala Stettin smulats sönder av bomber och de hade flyttat ut till Finkenwalde.
Åren gick och de bodde som flyktingar i Wismar och hoppades hela tiden på att snart kunna flytta tillbaka till huset i Stettin. De hade ju för sjutton lagfarten kvar, beviset på att de ägde huset. Åren gick, Wismar hamnade i DDR och fredföredrag skrevs där supermakterna bestämde att delar av Tyskland skulle tillfalla Polen som krigsskadestånd. Det var som vanligt de små människorna som fick betala priset för kriget som ”de stora” männen startade.
1950 flydde min pappa till Sverige från DDR. Han träffade min mamma som också var flykting därifrån och de två startade tillsammans ett nytt liv med två tomma händer. De jobbade hårt, fick barn, utbildade sig och tog vara på livets goda. Länge var de övertygade att de en dag skulle kunna flytta tillbaka till huset som min farfars far byggde 1908 i Stettin. 1961 byggdes muren och det kalla kriget trappades upp och mina föräldrar förstod att hemvändandet aldrig skulle bli av. Istället ägnade de all kraft åt att bli svenskar och leva ett lyckligt liv i Sverige.
Jag tänker på den palestinska flickan och kan inte låta bli att beundra henne lite för kampen som hon för, men sen kan jag inte låta bli att tänka: ”Det är bara ett hus! Det är bara pengar.” Hur många människoliv har inte spillts i onödan i den kampen? Hur mycket negativ energi har inte alstrats under alla dessa år av kamp. Borde vi ha gjort likadant? Kämpat mer för att få tillbaka vårt hus? Men sen ser jag tillbaka på historien och inser att vi människor alltid har använts som brickor eller spelpjäser och flyttats hit och dit av makthavarna. Och kanske är det bäst att finna sin plats i livet och göra det bästa av det och försöka att vara lycklig. Det valde i alla fall mina föräldrar.
(Och för den som undrar kan jag berätta att vid murens fall fick min familj 16000 kronor i ersättning för huset, ett hus och en tomt som var värt flera miljoner kronor.Det är det enda och ändock är vi faktiskt lyckliga….)
Det var ju någon kompensation i alla fall, kunde ha blivit så att huset krävdes in utan någon ersättning alls.