Det är alltid lika intressant när solidariteten ska utövas i praktiken.
Dottern ska på utbyte med skolan. De ska besöka ett fattigt land och några dagar ska en skola besökas och då ska de bo hemma hos en skolelev. Dotterns lärarinna säger att det kan vara intressant för de svenska eleverna att se hur de bor i detta land. ”Några är rika och bor i lyx med chaufförer och betjänter medan andra bor sex, sju personer i en tvårummare”, säger hon. Sen berättar lärarinnan att till våren kommer dessa studenter på besök i Stockholm. De ska då bo ett par nätter i våra familjer är det tänkt. ”Vi är dubbelt så många som de är, så det ska väl gå bra”, säger hon och avslutar med att fråga vilka som kan tänka sig att ställa upp. Alldeles för få räcker upp handen. Jag ser mig om och undrar hur de tänker. De skickar sitt barn att bo i en familj i ett fattigt land, men att sen ställa upp och ta hand om utbytesstudenten tillbaka, det tänker de tydligen inte göra? Jag funderar på vilka orsaker de har att inte ta emot en student, men har svårt att komma på någon. Sen tänker jag på den där solidariteten som så många pratar om. Flera av föräldrarna är klädda så att jag faktiskt misstänker att de röstar rött. Fast det där med solidaritet i praktiken har de tydligen inte lärt sig. Tidigare gick dottern i skola där de flesta röstade blått. Där var det inga problem med solidariteten. Visst hade dessa familjer kanske lite bättre ställt, men finns det hjärterum finns det väl stjärterum? Och vem har det så fattigt att man inte kan bjuda en student på frukost och sovplats i några dagar? Fast jag vet att det för de flesta inte handlar om pengar. Det är någon slags själslig snålhet de lider av, tror jag.
